.
Kod för att importera min blogg till Nouw: 7662326069
grannbyn
Jag blev kär i en pojke ifrån grannbyn och helt plötsligt förändrades mer eller mindre allt, på gott och ont.
Jag har inte förstått hur mycket man kan sakna någon förut, efter bara någon halvtimme man varit utan personen.
Shit.
sånt bra
Jag vet inte, jag mår bara bra. Även fast jag ligger med feber och är svag i hela kroppen så mår jag bra.
Det har gått ungefär ett halvår sen vi började träffas såhär och allt jag kommer skriva är en klyscha men han är det bästa jag vet.
När han går så börjar jag sakna honom, när han är här så vill jag vara så nära honom som möjligt och jag vet att han älskar mig.
Han är den personen som har gjort störst inverkan på mitt liv, han har fått mig att känna mest. Inte bara på ett halvår, utan dom senaste fyra åren - på gott och ont.
Jag vet att han är här för att stanna, även om jag ibland har brist på tillit till människor.
Jag har oftast varit en person som bara ryckt på axlarna, försökt att inte bry mig så mycket och om jag brydde mig så visade jag det inte särskilt ofta för människor runt omkring mig. Men när jag är med honom så kan jag visa mig svag, även om jag oftast försöker vara stark. Jag bryr mig, jag har inte brytt såhär mycket om en relation som nu. Han har snabbt blivit en av mina närmsta vänner på så kort tid.
Som sagt, det är så oerhört klyschigt men det är så och jag mår bra. Fast jag saknar honom, tentor suger.
Jag älskar honom. 
det är sagt & jag vill bara ha honom här
Något så fint, vi har varann.
Jag pratar i gåtor, men det är sagt.
Tre små ord som betyder så oerhört mycket.
Bara så.
Det finaste man kan vara med om.
Det är han och han är den jag vill vara med.
Även om jag var med honom för några timmar sen så saknar jag honom, vill ha honom här.
Jag är inte svag, jag låter mig bara känna det jag känner.
Och det känns bra.
så ni vet att jag lever
Jag har inte känt mig speciellt ensam sen slutet av juli, bara lite speciell.
Score.
bland det finaste jag vet
Pick me. Choose me. Love me.
Alltså Grey's är något av det bästa jag vet.
sånt som är så värdefullt utan att det kostar pengar
Nya Malmö Latin, Heleneholm.
Min skola.
Två månader kvar i denna skola.
Skolan hade inte betytt så mycket om det inte hade varit för alla människor i den.
Jag har fått ut min studentmössa, min balklänning är beställd och påväg hem till mig, jag har nu sett musikalen två gånger.
Efter varje gång jag har gått ut ur min aula, efter att ha sett en stor del av mina vänner på scen så får jag en sån stark känsla i magen. Jag tycker om dem så himla mycket, dem som står på scen och dem som jag ser med.
Det gäller inte bara musikalen, självklart - men under de senaste veckorna har jag tänkt mycket.
Vi kommer lämna vår skola, vi kommer springa ut därifrån om två månader.
Vissa människor därifrån kommer jag troligtvis inte träffa igen, även om jag så gärna vill. Vissa kommer jag smsa eller skriva till ibland på facebook.
Men jag tycker så otroligt mycket om de människorna jag går i skolan med. Jag gör det, jag försöker njuta utav det och jag tycker oftast om att gå dit.
Jag har aldrig känt att jag riktigt passade in någonstans förut, inte känt mig speciellt omtyckt direkt, inte välkommen.
Det har inte alltid varit en självklarhet att få en kram som hej på morgonen, eller ett glatt hej från någon man inte känner upp till sitt skåp.
Men helt plötsligt blev det det och jag trivs så himla bra.
Absolut, jag kan fortfarande känna att jag inte riktigt passar in, men samtidigt vet jag att det är okej så.
Jag har aldrig upplevt att jag tyckt om så många människor, som tyckt om mig tillbaka, på ett och samma ställe. Och till er som känner er träffade, jag vill bara säga att jag är så himla tacksam och att du är bäst.
Min skola och mina vänner där har lärt mig inte bara musik, utan om mig själv också och att jag faktiskt är ganska bra. Man kan sakna och tycka mig också, så som jag saknar och tycker om andra.
För första gången känns det som jag är en del utav någonting.
Jag har aldrig känt såhär och jag vet att jag kommer springa ut från de stora dörrarna ifrån Malmö Latin med ett leende på läpparna och tårar i ögonen.
Men innan det så kommer jag gå i korridorerna, ibland på gott humör och ibland på sämre, och hälsa på folk jag inte känner med ett leende. Jag kommer krama mina vänner hej och hejdå, pussa vissa på kinden och jag kommer säga att de är söta, att de har fina kläder, att de är så himla bra.
Jag kommer göra mitt bästa att njuta av de två sista månaderna, även om alla läxor ger mig ångest. Jag kommer njuta av alla klassfester jag kommer gå på, jag kommer njuta utav balen. Jag kommer njuta utav våra "ris-och-ros-rundor" på måndagarna under lunchen, utav mina sånglektioner, och av alla fina människor har att säga.
Jag kommer sakna hela min klass (och andra estet-musik-klassen också, vi är ju ungefär som en stor megaklass) så galet mycket att det inte är sant, och det kommer vara jobbigt att gå ifrån där vi kommer träffas sista gången alla tillsammans.
Men jag är så otroligt glad över att jag valde just Heleneholm/Nya Malmö Latin - för det var mitt absoluta bästa val även om jag inte gått någon annanstans.
Tack. Tack, tack, tack. Tack.
För ni är så himla fina.
Jag må vara översentimental nu men såhär är det, faktiskt. Puss på er.
bara så vi är på samma kapitel
Okejokej, hejhej.
För att det inte ska bildas massa missförstånd så tänkte jag bara berätta lite vad det är jag skriver här.
Det jag skriver här är inte alltid sånt jag upplevt, en hel del är påhittat av mitt egna huvud. Det jag skriver under kategorin "stories" är sånt jag har skrivit & hittat på, men om det är "feelings & thought" eller "text" så är det antagligen något som är jag, mina tankar & idéer eller något annat jag vill berätta & dela med mig av jordens befolkning. Men självklart så kan jag ju glömma skriva in vilken kategori, haha.
Så ja, jag tror att jag har förklarat detta bland de allra första inläggen; att jag skriver små noveller & så, men tänkte bara skriva det igen.
Däremot är oftast inspirerade utav mina egna erfarenheter eller känslor. Eller så ser jag en bild jag vill skapa en historia bakom (därför lägger jag oftast upp bilder från tumblr, eller någon annan sida), eller så läser jag något som inspirerar eller kanske hör någon låt som jag hittar inspiration ifrån.
Ibland är jag mer inspirerad än andra dagar, men så är det.
I grund & botten så är det det som spelar någon roll, och självklart hur kreativ jag känner mig haha. Det är också därför det ibland står helt stilla här & jag knappt uppdaterar, så... I'm sorry!
Jag älskar att skriva & jag blir sjukt glad när någon säger att de tycker om det. Så tacktacktack till er som faktiskt uttryckt er om detta, haha!
Okej, wiiie. Det var väl ungefär det - jag känner ett otroligt pepp nu på att fortsätta skriva (antagligen för att jag läser så mycket..) & det kommer nog något nytt snart!
allt är mitt eget fel
Uppsvullet ansikte.
Täppt näsa.
Rinnande ögon.
Konstig andning.
För många tankar som kör runt i huvudet.
håll om mig
seriously though
Alltså.
Nian, högstadiet.
Och nu har jag hittat filmer från Ida på internet & undrar varför vi inte är kända.
jag hoppas ni tycker om mig ändå
alltid jag, jag borde vara van
aldrig den som är det bästa, men inte tvärtom heller - utan någonstans där emellan
jag vill också synas, jag vill också ha en gåva av något slag men antingen ser jag inte den själv eller så bara har jag ingen
det är grymt egoistiskt men jag vill vara någons favorit, någons första val
usch
& jag vill till min sånglektion i vellinge för att prata, jag vill att någon ska förstå mig men jag kommer inte våga säga något
jag mår egentligen bra, det är bara ibland det svider
känns som om jag deppar hela tiden och snart försvinner väl vänner, så jag ska bli bättre
men denna blogg får ta all skit just nu så jag hoppas ni tycker om mig ändå
replaced
Det har hänt mer än en gång nu.
Att det påbörjas något men sen har något bättre kommit före så jag står ensam kvar.
Men det var väl bäst så.
snart är 2013 borta
Hajjjjjjj!
Allt går så otroligt snabbt samtidigt som allt går så långsamt just nu, och jag stannar typ i mitten av allt. Eller i sängen.
Lov, julafton och snart är det nyår.
Jag trivs, jag är ganska glad och kan ta det lite lugnt - paus från skolan och stressen, och ingen lucia längre.
Det suger delvis med att lucian är över, särskilt när jag var det som tyckte om det mest haha. Jag saknar det och det gick så otroligt snabbt, men i början på lovet så kände man verkligen hur slutkörd man var efter det.
Jag kommer sakna det, kommer sakna vårt tajta gäng - det var så värt det, all stress och övning sen i augusti! Återträff med alla i januari någon gång, så det är gött!
Dessutom var vår julavslutning typ bäst. Så det så.
Julafton då? Vi firade det här hemma, vilket var skönt. Kusinerna från Staffanstorp kom hit, farmor&farfar, morfar&hans fru, mormor. Det var mysigt och jag fick fina grejer som jag blev jätteglad för!
Idag har jag väl inte gjort mycket mer än att pratat med en kamera. Vi får se hur det blir, har smått prestationsångest & om det inte blir bra så är det ingenting men vi får väl la se!
Hoppas ni har det askalas, och så. Så där, ni vet. & att er julafton var lika bra!
Jag fick också reda på att det var fler som läste min blogg som jag inte redan visste..så typ...TJA.
Är på jättekonstigt humör just nu, heh. Och trött.
Nu ska jag klippa & klistra, baaaaaj.
nu kan du få mig så lätt
Just nu ikväll så är jag så svag att jag kan gå sönder i flera tusentals bitar, tror jag.
Om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt, vill du ha en idiot lägg din hand i min. Jag var ensam, jag hade hoppats på något.
En konstig blandning av Håkan, men han är fin så det är okej ändå.
Kom hit och rädda mig från mig själv.
vinterminne
Det var början på vintern, första snön hade precis fallit på marken och han hade dragit hem till sig.
Allt hade varit så bra och mysigt med honom. Snön var så vacker och glittrade, samtidigt som det bara fortsatte att falla fler kritvita flingor.
Jag drog på mig mina vinterstövlar och sprang ut. Utan jacka sprang jag mig varm i vår trädgård. De som såg mig från gatan eller andra håll måste trott att jag var galen. Men jag var bara så himla glad.
Jag kände hur kallt det var, men jag sprang för min glädje och adrenalin.
Kvällen, han och snön var så fin.
Den kvällen för tre år sen. Så mycket skulle hända sen, på gott och ont.
Jag har varit lycklig flera gånger därefter, men detta är ett minne som dök upp idag när jag klev ur bilen och marken här var täckt av snö. Det var fint så jag log hela gången in från bilen.
Bild från weheartit, tihi.
om det bara vore så
Rädd för att bli förstörd. För jag är lätt att ersätta.
något som har förändrat dig
För ungefär ett år sen så skulle jag och alla andra som går musikalinriktning prata om någonting som hade förändrat oss i vårt liv till vår lektion i scenisk gestaltning.
Vår lärare visste om att det var ett djupt ämne men ville ge oss den utmaningen i vår berättarteknik.
Jag minns hur jag tänkte; att jag inte ville vara så himla deppig. Jag tänkte ta om min konfirmationstid, för det ändra mig faktiskt - men inte alls lika mycket som min grundskola förändra mig. Så när jag kom hem så skrev jag av mig i ett inlägg här, fast spara det som utkast. Jag var inte riktigt redo att "publicera" det skriftligt, tror jag. Och först idag läste jag igenom det igen och åh, vad jag är glad att jag faktiskt gick igenom allt.
Inte att mellanstadiet var ett helvete, och högstadiet var lite samma sak (fast det var bättre, alltså) men att det gjorde mig till den jag är idag - för jag kan ändå ibland tänka mig själv som något bra ibland. Och jag är glad att jag berätta den historien (som var lite längre än det skrivna) och grät en del, tillsammans med mina fina vänner, och inte fega ur och prata om min konfirmation.
Och jag säger aldrig att "jag har haft det värst", för jag vet att jag inte har haft det, knappast. Men jag har det ändå i min ryggsäck. Men det är ingenting jag är så ledsen för idag, för jag blev lite starkare till denna dag.
Så ja, tänkte alltså nu lägga ut texten. För nu är jag redo. (Även om texten må vara sjukt töntig på sina ställen, haha.)
"Jag minns hur jag kom hem och grät tyst inne på mitt rum.
Jag minns hur hon drog mig i håret.
Jag minns hur jag låtsades vara sjuk.
Jag minns alla ord och handlingar som till slut fick mig att brytas i bitar.
Men jag var för liten för veta vad det faktiskt var.
Fyra klasser i min årskurs slogs ihop till två när jag skulle börja trean.
Jag hade kompisar att leka med, jag hade ingenting att oroa mig över.
Framtills att de kom på att de andra tjejerna var mer intressanta än vad jag var.
Det var väl då allt börja egentligen.
Jag var liten, blyg, vågade inte riktigt ta kontakt så när mina kompisar hittade andra att vara med blev jag ensam kvar på rasterna och efter skolan.
Jag ville inte vara själv, men det bara blev så.
Och efter en tid så blev jag konstig och äcklig i vissa ögon.
Tjejerna i klassen ville inte vara med mig. Om någon var det blev dom också konstiga och äckliga.
De sa ord och de vände ryggen om så fort jag fanns där. Drog mig i håret och rev mig.
Jag kom hem, la mig i min loftsäng så ingen skulle se mig och grät.
"Jag är fel. Jag är konstig. Ingen tycker om mig. Jag har inga vänner. Varför finns jag?"
Och det höll på ett tag.
Tre år, ganska exakt.
Jag försökte kämpa mig igenom det, för jag trodde inte riktigt på att byta skola.
I högstadiet blev det bättre, men ändå kändes det inte riktigt rätt och när jag äntligen sluta nian så gick jag därifrån med ett leende på läpparna och tänkte "vad som än händer så kommer det bli bättre".
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, jag påstår inte heller att det är synd om mig, men jag berättar detta för det har förändrat hela mig, detta har förklaringar till varför jag är jag och även om jag skulle vilja berätta något glatt idag så gick det inte, för jag kom inte på något som förändrat mig mer.
När jag tänker på det så var det då jag börja bli något annat än de andra som bor i den lilla byn jag bor i. Där de antingen är rätt eller fel. Jag har förlåtit en del, men jag tänker aldrig glömma.
En sak är säker, jag är mycket lyckligare nu."
I will get back, someday - USA
I somras, sommaren 2013, åkte jag på ett galet bra äventyr.
Jag åkte på språkresa.
Jag vet, jag vet, jag är 18 år - jag borde ha gjort det när jag var mycket yngre. Meeeen, är man blyg och lite rädd så kan det bli så.
Men för ungefär ett år sen så såg jag att man kunde åka på roadtrip igenom USA - coast to coast. Eftersom det är något jag alltid velat efter att ha sett bilder från en av mina vänner på facebook som hade gjort en sån resa så blev jag grymt peppad direkt och jag kände att jag verkligen ville göra något sånt.
Los Angeles till New York på tre veckor - mer exakt 20 dagar.
I flera månader så peppade jag, jag beställde resan redan i september tror jag förra året och planerade lite vad som kunde hända.
Jag är så glad att jag gjorde det. Även fast jag var jättenervös dagen innan, även fast jag kände att det inte var min "group of people" från början, även fast det regnade varje gång vi tältade och även fast det gick så himla snabbt.
Det var så grymt kul, och det var så kul att träffa så många olika människor.
När jag kollar igenom bilderna från resan så märker jag hur jag saknar vissa av människorna så himla mycket. Och jag har deras handstiler i min fina bok jag köpte i New York. Och på min väska. Minnena finns överallt och jag är så himla glad för det.
Till er som funderar på att åka på någon sådan här resa ; ÅK!! Ni kommer kanske inte fatta under resans gång, men när man väl är hemma så längtar man tillbaka till de olika ställena & det vi fick vara med om var helt galet. Galet på ett bra sätt.
Själv åkte jag med STS, men alltså.. Jag hade så gärna velat göra det själv någon gång.
Men en sak är säker & det är att jag ska tillbaka till de ställena jag tyckte om mest.
bilder från turnéveckan
Förra veckan var det årets turnévecka, och även treornas sista.
Lagom tråkigt, men själva veckan var riktigt kul!
Whoooooppaaa!
