Det har gått ungefär ett halvår sen vi började träffas såhär och allt jag kommer skriva är en klyscha men han är det bästa jag vet.

När han går så börjar jag sakna honom, när han är här så vill jag vara så nära honom som möjligt och jag vet att han älskar mig.

Han är den personen som har gjort störst inverkan på mitt liv, han har fått mig att känna mest. Inte bara på ett halvår, utan dom senaste fyra åren - på gott och ont.

Jag vet att han är här för att stanna, även om jag ibland har brist på tillit till människor. 

Jag har oftast varit en person som bara ryckt på axlarna, försökt att inte bry mig så mycket och om jag brydde mig så visade jag det inte särskilt ofta för människor runt omkring mig. Men när jag är med honom så kan jag visa mig svag, även om jag oftast försöker vara stark. Jag bryr mig, jag har inte brytt såhär mycket om en relation som nu. Han har snabbt blivit en av mina närmsta vänner på så kort tid.

Som sagt, det är så oerhört klyschigt men det är så och jag mår bra. Fast jag saknar honom, tentor suger.