grannbyn
Jag blev kär i en pojke ifrån grannbyn och helt plötsligt förändrades mer eller mindre allt, på gott och ont.
Jag har inte förstått hur mycket man kan sakna någon förut, efter bara någon halvtimme man varit utan personen.
Shit.
bland det finaste jag vet
Pick me. Choose me. Love me.
Alltså Grey's är något av det bästa jag vet.
jag vet inte om det bara är jag
Alltså. Jag kanske är något freak. Kanske är jag sjukt läskig men åh. Det är ju så bra.
Antingen är det bara jag eller så har alla en sån som man lyssnar på och plötsligt känns allt bättre.
Oskar Linnros är min, som jag lyssnar på. Jag kan tänka på hans texter en hel dag, och tillsammans med musiken blir allt så himla fint.
Jag är nog bara en otroligt nördig tönt, men då får jag vara det. För det är så himla bra.
Åh, vad jag fastnar.
Om jag någonsin träffar denne Linnros så skulle jag sagt tack för att han ibland sätter ord för det jag känner eller tänker, och får mig att känna att musiken är något jag vill hålla på med.
Over and out, även fast jag är livrädd för att han ska tycka jag är creepy. Heh.
vinterminne
Det var början på vintern, första snön hade precis fallit på marken och han hade dragit hem till sig.
Allt hade varit så bra och mysigt med honom. Snön var så vacker och glittrade, samtidigt som det bara fortsatte att falla fler kritvita flingor.
Jag drog på mig mina vinterstövlar och sprang ut. Utan jacka sprang jag mig varm i vår trädgård. De som såg mig från gatan eller andra håll måste trott att jag var galen. Men jag var bara så himla glad.
Jag kände hur kallt det var, men jag sprang för min glädje och adrenalin.
Kvällen, han och snön var så fin.
Den kvällen för tre år sen. Så mycket skulle hända sen, på gott och ont.
Jag har varit lycklig flera gånger därefter, men detta är ett minne som dök upp idag när jag klev ur bilen och marken här var täckt av snö. Det var fint så jag log hela gången in från bilen.
Bild från weheartit, tihi.
så himla bra
Om man kan ha mer respekt för denna människan så har man fått det nu. Så grymt underbart bra.
drömmer bort
Nu när jag lyssnar på jobbiga, deppiga låtar och bara är allmänt depp så försöker jag tänka mig bort till ställen jag vill till, eller så jag vill ha det på mitt rum eller andra sorters grejer som jag drömmer mig bort till. Såhär kommer några av mina favoritbilder från min inspirationsmapp, wiho!
Smått tragiskt att majoriteten av bilderna är på en säng..men jag gillar sängar.
vad händer sen?
Om ungefär ett halvår så tar jag studenten..
"Jaha, vad händer sen?" är en fråga som jag ställer mig själv. Och det jag tycker är jobbigast är att jag inte vet.
Vad ska jag göra? Ta en paus innan jag sätter igång med studierna igen? Folkis eller vanlig högskola, universitet? Utomlands eller i Sverige? Uppe i Sverige eller stanna här i Skåne? Fortsätta med musiken, med sången? Byta till ett helt annat spår, som inom pedagogik eller psykologi?
Jag älskar musik, jag gör det, men gör jag musiken rättvisa? Är jag bra nog? Kan jag tillräckligt med gehörs och musiklära? Vad inom musiken i så fall? Bara att producera eller att sjunga?
Jag får smått panik, jag vet ingenting. Vad är jag bra på egentligen? Tillräckligt bra, kanske man ska säga?
Att förmedla något, något kreativt och där människor bryr sig. Det är något sånt jag vill jobba med. Jag älskar att skriva, spela, sjunga, göra något som berör någon annan. Men är jag bra nog?
Det låter jättehemskt, men alla tvivlar väl på sig själv någon gång?
Tänk är jag inte nog?
Jag vill inte vara den som folk tycker synd om, jag vill vara den som folk ser upp till - den som "gick sin egen väg".
Jag vill inte ge upp musiken, jag vill fortsätta men jag vet inte om jag har det som behövs för att, först och främst, få ihop en ensemble. Sen ska man få ihop gig, fler gig och sen lite gig till. Och det är ingenting man kan leva på då heller, utan man måste jobba utöver det - men det vet jag inte vad?
Jag har inga musikaliska föräldrar eller nära släktingar som kan hjälpa mig, jag lärde mig själv börja spela piano och sen har jag tjugo minuters pianolektioner varje vecka men därefter ingenting mer.
Jag vet att jag utvecklas, och har gjort också. Det är nästan en större resa mentalt än praktiskt skulle jag vilja tro.
Nu har jag börjat kunna tycka att jag är relativt bra när jag står på scen och vågar röra mig. Att inte gå från scenen utan att hata mig själv och gråta i bilen på vägen hem, för att det gick så dåligt.
Jag viiiiiill så gärna men är rädd att jag inte är tillräckligt bra, men jag vill vill vill vara det.
Och jag ska egentligen satsa på det då. Men jag vet inte... Alla andra är så bra ju.
Min musikmamma (som jag har döpt det så gulligt till) som jag har är Anna, min sångpedagog på musikskolan i Vellinge, som jag har haft sen andra året jag gick på sånglektioner. Hon kan jag gå till och hon vet hur jag känner ibland, men jag vågar inte gå till henne nu för jag träffar henne inte igen förrän veckan vi slutar skolan. Men åh, vad hon har lärt mig mycket. Mest med mitt tänk, på hur musikbranschen går till. Hon bryr sig vad jag gör, hon gav mig tips till hur jag skulle tänka på scen till eurovisiongrejen i skolan, till min luciaaudition. Jag önskar, önskar, önskar att mitt liv kanske ser ut lite som hennes när jag växer upp och blir äldre.
För snart tar jag studenten, vad händer sen? Jag ska försöka tänka som jag har skrivit på min studentmössas innersida av skärmen.
Jag tror jag kan tänka mig en del jobb, jag vill bara veta att jag är bra nog först. Tror det är viktigt.
Denna dagen har fått mig att tänka många tankar - tankar som jag behöver tänka innan jag ger mig ut på annat. Jag ska blicka framåt, för det kommer bli bra och det kommer lösa sig. Jag är bara en förvirrad, fattig student som just nu inte har någon aning på vad jag ska göra sedan?
Det skulle ju ta tid innan man tog studenten, och om ett halvår står vi där. Därifrån ska vi ta oss någon annanstans i livet - men var? Och var tog tiden vägen?
Det är läskigt och kul samtidigt. Men det är min framtid och jag har allt i mina händer. Shit.
Smått töntig men ändå.
litet brev, tror jag
Hej.
Jag är en artonårig tjej som heter Rebecca. Jag går i skolan i Malmö, men bor utanför. Bussarna går för sällan härifrån in till Malmö, men jag bryr mig inte så mycket förrän det är tidigt på morgonen för jag tycker om att åka buss och känner att jag inte vill ha körkort riktigt än. Egentligen är det väl för att jag är lat och inte orkar, men jag har i alla fall inbillat mig att det är så.
Jag är tonåring alltså. Jag har en finnig rygg och ansiktet är inte heller så bra. Jag ser inte sådär särskilt bra ut heller, kan vara söt ibland men jag skulle vilja vara så mycket mer. Mitt hår är tjockt och det ser ofta ut som ett kråkbo. Då vill jag gärna sätta upp det, men då tycker jag att mitt ansikte ser konstigt ut och jag passar helt enkelt inte i uppsatt hår. Mitt hår är dessutom vågigt, lite lockligt ibland men jag får panik varje gång jag har duschat för att det ska se fint ut igen och inte helt platt vid huvudet så mitt ansikte blir en trekant. För då måste jag ha det uppsatt.
Mitt självförtroende är inte det bästa, inte heller självkänslan men jag jobbar på det. För om det inte är bra så blir det bättre, det vet jag. Jag vill inte ta mitt liv, jag vill leva hela livet jag har på bästa sätt men ibland är det svårt. Men om det är svårt så är det bara att fortsätta, för så är jag lärd.
Jag klankar ofta ner på mig själv utan anledning ibland. Ibland hatar jag sättet jag går, eller står eller skrattar på. Jag skrattar ibland för mycket eller dansar för stelt. Ibland har jag enorma spärrar för mig själv, på vad jag gör och hur jag gör, eller vad jag säger eller pratar om.
I mitt huvud så har jag krig med mig själv och ibland är jag ledsen, men jag försöker att inte få ut det på folk så som jag gjorde det innan för jag vet att jag är jobbig då och då är jag rädd att mina vänner försvinner ibland. Jag vill ibland gråta, men det kommer inte ut någonting så då skriver jag istället - precis som jag gör nu.
Jag tycker att jag har för stor näsa och för små bröst. Jag tycker att jag är lite för lång och att jag har förstor mage.
Jag tycker dock om mig själv ibland och då mår jag bra, då mår jag jättebra. Men ibland kommer det svackor då jag hamnar i ett mörkt rum och tankar och ord trycker mig bara neråt. Jag vet att det går över men just där och då känns det så himla jobbigt. Jag tror jag har kommit i en sådan svacka just nu.
Jag tror inte det är för att det är höst eller mörkt ute. Jag tror jag vet vad det är, men det är jobbigt. Jag vill bara se ett mål framför mig och att jag kommer i mål. Jag vet att jag är bra som jag är, det har man alltid hört, men jag vill kunna tro det.
Det känns som om jag aldrig räcker till, även om jag försöker oftast. Jag är jag men aldrig att jag är nog. För de flesta jag känner slutar umgås med mig efter ett tag även fast det finns undantag.
Jag har några av de finaste vännerna som jag kan få, och jag tycker om dom så himla mycket att det nästan gör lite ont ibland, men det är ett bra ont. Precis som när man masserar sin nacke när man är spänd, det är sånt bra ont.
När jag mår dåligt, eller är nere, så försöker jag ofta säga till mina vänner att jag tycker om dom så mycket eller ett litet 30sekunders-sms där jag skriver hur mycket de betyder för mig för jag vet att det är egentligen det jag behöver ibland. Ibland kramar jag mina kompisar jättemycket för att jag känner så och ibland pussar jag dom på kinden för jag vill och kan. Men istället för att visa att jag är lite nere så tänker jag få andra att må lite bättre. För det känns ändå bättre för mig och jag kan bli pepp igen.
Men vem vill ha mig såhär egentligen? Vem vill ha en med finnar på ryggen och innebrännare på hakan, som tycker lite illa om sig själv ibland vars hår ofta ser ut som ett kråkbo och egentligen inte är sådär "vanligt söt"? Någon som är galet jobbig? Någon som inte direkt är något att ha och aldrig riktigt räcker till?
Om jag själv blir trött på mig, vem blir då inte det?
Jag vill inte vara depp. Jag är pepp egentligen och jag försöker alltid le. Om jag gråter gör jag det i regnet då ingen ser. Men jag vill inte gråta, jag vill vara glad utan någon jobbig känsla i kroppen.
Jag vill inte vara depp. Jag är pepp egentligen och jag försöker alltid le. Om jag gråter gör jag det i regnet då ingen ser. Men jag vill inte gråta, jag vill vara glad utan någon jobbig känsla i kroppen.
Nu ska jag försöka avsluta ett långt, deppigt brev även fast jag inte är bra på att avsluta något kort och glatt heller. Jag vill bara säga till den som läser att jag kommer må bättre snart även fast det är lite jobbigt nu, men det är ingenting att oroa sig över. För det är ju okej att må dåligt också. Det är okej, det är okej, det är okej. För alla, även för dig.
Puss och kram, hoppas du har det bra.
Rebecca
fint
bara för att jag kan
"om ensammast är starkast
var jag starkare förut
när jag somna själv
på en måndagkväll
helt full som herregud"
var jag starkare förut
när jag somna själv
på en måndagkväll
helt full som herregud"
Jag mår bra & jag lyssnar på Oskar Linnros. Jag må vara tråkig, men jag håller på att bli bättre och jag är glad. Glad för att detta lovet har varit så mycket bättre än vad jag trodde det skulle bli, och jag har grejer att göra varje dag (förutom idag, men det är också bra). Just nu mår jag så himla bra och det ska jag leva på ett tag.
Puss.
känslor som jag egentligen inte borde ha, för du kommer aldrig bli min
Jag viker servetten
Vet inte hur jag ska känna
Jag letar i rummet, hoppas att någon ska ta med mig hem
så att du börjar förstå att det kanske borde bli du och jag ändå
Jag försöker vara hård men alla förstår
Jag knyter min hand i fickan och går
Jag står där i kön och bråkar och stör men jag gillar dig
Vet inte hur jag ska känna
Jag letar i rummet, hoppas att någon ska ta med mig hem
så att du börjar förstå att det kanske borde bli du och jag ändå
Jag försöker vara hård men alla förstår
Jag knyter min hand i fickan och går
Jag står där i kön och bråkar och stör men jag gillar dig
Som bas gillar hörn
Bara vardagstankar istället. Men jag tänker hur enkelt det hade varit med dig, för annars är inget enkelt.
Men du är en vän, och det lär du alltid vara. Samtidigt som jag alltid kommer ha ett öga för dig, och hoppas ibland - bara ibland, kej? - att du kommer tycka om mig på det där speciella sättet.
Vill vara tydlig med att detta inte är något depp utan tankar.
blir så less
Jag orkar inte.
Jag orkar inte vara den som alltid kommer i andrahand.
Jag är så arg, för du sa till mig att du aldrig skulle bli sån.
Jag är så arg för att jag inte säger någonting.
Men om jag säger någonting så blir du så jävla sur.
Fan.
Jag tycker inte du kan komma och säga till mig att jag inte hör av mig, när du inte pratar med mig alls.
Jag blir tagen förgivet utav dig, som om jag inte räknas. Tack. Är jag verkligen så dålig?
Jag blir ledsen att jag är arg, för jag vill inte smutskasta, jag försöker att inte göra det.
Men dagar som idag blir jag så trött på det, för jag vill också vara någon du bryr dig om.
Men samtidigt, så ska jag sluta bry mig precis som du och låta det rinna ut i sanden, för det är inte lönt längre. Dessutom har jag andra, precis som du har din pojkvän.
Jag lär ha förändrats jag med men jag var den som hörde av mig i somras, jag var den som tänkte på hur du hade det, jag var den som brydde mig när du blev dumpad första gången, jag var den som var beredd att cykla till dig när var besviken på killen även fast det skulle tagit mer än en timme.
Du var också den person tidigare. Men numera är jag som bortglömd. Eller kanske mer att jag inte räknas.
Du lovade att du inte skulle bli exakt sån som du är nu.
Man lovar inte något man tilllåter hända.
punkt
Ibland tycker jag om mig själv & det jag gör. Men inte idag.
Och även fast klockan bara är tjugo i nio så har jag redan gjort misstag idag.
Varför är jag jag just nu?
Jag gör bara folk besvikna & bara åh.
Jag ska bli bättre till ikväll.
tankar om rättigheter
Den här kvällen har fått mig att tänka en del på folks rättigheter och världens orättvisor..
Tänk på alla som känner sig som fångar i dagens samhälle. Tänk på hur många som verkligen gör det. Är det inte egentligen majoriteten av oss?
Känslan att vara fången i sin egen kropp. Att känna att jag inte är kvinna, jag är man - eller tvärtom. Men att man inte blir tagen på allvar.
"Haha, nej men min lilla 'Lisa' var en riktig flickflicka som liten så det där, är inte sant. Du är bara 16 år, det är bara en fas."
Tänk att en 16åring har tagit mod till sig för att faktiskt berätta att man inte vill fortsätta leva som kvinna för sin mamma eller pappa, och de bara skrattar bort det som om det inte vore någonting. Låtsas som att det är en fas. Kanske omedvetet gör att 16åringen får sig att känna sig fel, annorlunda och konstig, kanske till och med att ungdomen börjar hata sig själv om han eller hon inte redan gör det.
Visst, det är ett enormt beslut - det ska inte göras över en dag, en vecka eller ett år. Men de flesta som är transsexuella känner sig så från födslen.
Det är som att bestämma åt någon som är helt klar i huvudet, som om att jag bestämmer vad som är din favoritmat eller att jag bestämmer vem du älskar.
Jag är inte transsexuell själv, men jag tycker det är fel att dem som känner sig så här - känner sig fel.
Jag tycker det är synd att så många skäms över det, att så många hatar sig själva på grund utav det.
Personerna som känner sig så ska vara stolta. "De" ska vara stolta för dem vågar säga något, vågar vara annorlunda, bara vågar. Och dem som inte vågar ändå kämpar. Det är något att vara stolt över - på riktigt. Och inte sådan stolthet som när man klarar ett stort nationellt prov utan på riktigt för jäkla fint stolt.
Det är inte fel. Ingenting "de" känner är fel. Ingenting vi känner är fel.
"De" kan inte rå för hur de föddes.
"De" har rätt att försöka ändra sig så de blir nöjda med sig själv och sin kropp, precis som dem som plastikopererar sina bröst eller fettsuger sig. Och "de" har rätt till att älska någon som älskar dem. Precis som vi.
Det får mig också att tänka på homosexuella och bisexuella.
Varför blir vissa fortfarande vissa annorlunda behandlade för det? Hur kommer det sig?
Varför skulle man inte kunna få gå på stan och hålla varann i handen utan att vissa av stadens befolkning glor på en som om man vore UFOn?
Då kommer man också till det att det är mer okej för två tjejer att hålla handen än vad det för att två killar. Varför har det blivit så? Jag tycker det hade varit så intressant att få reda på det, på riktigt.
Jag vet hur jag och tre andra kompisar, gick hand i hand i par. Jag och Vera höll varann medan våra två killkompisar höll varann. Gissa vem som fick mest blickar medan vi gick igenom Triangeln och sen på tågstationen? Jag har det till och med på filmen. Vi hade kul och skratta åt det då, men vaaaarföööör ska det vara så?
Människor får en helt annan bild utav en om man säger att man är bisexuell jämfört med om man säger att man är hetro. Lika så om man säger att man är homosexuell.
Om jag som tjej säger till en tjejkompis som jag precis lärt känna att jag inte vet hur jag "är lagd" och att jag tror jag är bisexuell så är det ganska rimligt att jag känner mig ibland tvungen att säga att jag inte är intresserad utav henne mer än som vän, mest för att man känner hur spänt det blir.
Så hade "hon" aldrig reagerat om jag aldrig sagt något sånt.
Jag vet hur jag kände mig i sista året utav grundskolan. Hur annorlunda jag kände mig. Hur jag grät på grund utav det.
Jag visste inte om jag tyckte om killar eller tjejer, och det skämdes jag så sjukt mycket för - för ingen annan i min by var så. Ingen som är öppen med det i alla fall.
Jag trodde mina vänner skulle lämna mig om jag sa något. Jag trodde mina föräldrar skulle hata mig, ärligt talat. Och jag hatade mig själv för att jag inte var som alla andra, för det var det enda jag ville.
Jag visste inte vem jag skulle prata med, och jag började springa från lektioner till toaletten för att gråta - för det blev så himla jobbigt att sitta i ett rum fullt med folk som inte visste alls hur det var att vara annorlunda. Majoriteten där inne brydde sig nog inte ens om mig, och märkte definitivt inte att jag mådde som jag mådde. Förutom en lärare på skolan, som jag senare verkligen kunde prata med.
Därefter fick jag mod att säga det till en av mina närmaste vänner, en jag verkligen lita på. Sen min mamma, även fast jag grät floder under en lång biltur hem.
Jag snacka inte med min pappa om det förrän för ett år sen ungefär, när jag svor om att jag inte ville vara kvar här i denna byn då jag också grät som fan.
Men hur kunde jag tänka att de skulle hata mig? När jag berätta det, de sa inte att det var en fas, de ifrågasatte inte - de bara var där och lyssnade, och det fick mig att känna mig okej. Och jag tror inte att jag hade haft så bra kontakt med mina föräldrar om jag inte hade berättat det.
Om jag återgår till mitt såkallade "ämne"...varför ska man behöva känna sig annorlunda, bara för att man gillar en annan person?
Nej, fan. Jag slår fast vid att jag är pansexual.
Det är bara sena fredagstankar och jag har egentligen ingen aning om vad jag snackar om. Jag bara tycker vissa grejer är fel och jag tycker det borde diskuteras mer, folk borde stå upp för vad de tror på.
Jag ville få ut lite från mitt huvud.
Men varför skulle man egentligen behöva känna sig annorlunda på grund av att man tycker om en person för dens personlighet?
Shitpommes vad jag är trött på sammhället ibland.
Pris till dig som orkat läsa allt - godnatt & puss på er mina fina.
min fina, fina resa
Åh, jag är så glad jag åkte. Ärligt talat.
Jag mådde kanske inte bra i mitten av resan men nu är jag så glad att jag faktiskt åkte. Helt själv också. Att jag vågade mig ut.
Roadtrip genom hela USA. Ja, i alla fall kust till kust. Los Angeles till New York.
Det är en drömresa. Det är något som inte alla får göra. Vi gjorde det på tre veckor.
De tre veckorna var hektiskta men vi klara det. Jag klara det.
Visst, jag kände mig ibland hopplös. Jag kände ibland att jag bara ville åka hem och ruttna. Att jag inte var en del av gruppen, att jag inte passade in någonstans. Att alla tyckte illa om mig.
Men jag kände också att jag var riktigt cool att göra resan. Jag kände att jag längtade till de städer och berg som jag drömde om att se i så många år. Kände hur mycket mina vänner och min familj verkligen betydde hemma.
Jag fick se LA, Las Vegas, jag fick se Grand Canyon från ovan i en helikopter. Washington DC & New York. Jag shoppa i New York, och låtsades som om jag var Carrie ifrån Sex And The City. Och det är bara en del av det jag var med om.
Puss, kram och kärlek på alla.
Jag lärde mig så mycket, växte både kors och tvärs... Och jag ångrar mig aldrig.
Här har ni en film från en tjej jag åkte med, också från Sverige, Ida.
Puss.
bland det finaste jag har
Hon är den som gör mig glad, den jag ser upp till. Den som får lov att vara ledsen för, gråta ut men sen får mig att le och skratta. My big sis. Frugan. Soulmate. Och hon bor bara precis över gatan. Jag har ju tur med något liksom.
Min fina bästa vän. Wiiiie.
Vet du vad?
Någon gång vill jag kunna klara något alldeles själv. Inte någon hjälp från någon annan.
Jag klarar inte ett skit själv, för tillfället.
Fan. En himla massa att göra ändå ligger jag bara i sängen, tänker att jag gör det sen & tycker synd om mig själv.
Massa skolarbete nu, hela maj ut. Prov & en annan inlämning på onsdag. Har inte börjat på något av det.
Fan, varför är jag så här för? Varför klarar jag inte ett dugg själv? Varför försöker jag alltid undvika grejer som jag innerst inne vet att jag måste göra?
Jag vet att jag skulle gjort allting i tid, givit mig själv tid till att plugga & lära mig, jag vet ju att jag behöver det.
Jag är en svag, ful & äcklig tonårstjej som ingen vill ha. Punkt slut.
Det jag helst av allt vill just nu är lov, att läsa en bok & åka till USA på roadtrip. Göra något jag tycker om.
Godnatt.
känslor under natten
Jag vill också ha någon att krama.
Någon att krama till sömns.
Eller bli kramad.
Att känna armar runt en som man inte vill ska släppa, någonsin.
Någon som jag kan viska saker till, någon som ler emot mig.
Jag behöver någon sån. Någon såndär person som är konstig nog att vara med mig. Sånna som det inte finns många av.
Så därför ligger jag i min säng helt ensam med endast tvn som gör ljud ifrån sig, försöker hålla inne ihåliga och inbillade tårar, och försöker sova.
förlåt för idag, för igår och för imorgon
Hur såg du mig efteråt?
Efter att du sa att du nog ångra dig att du försökte, efter att du sa "vi kan nog inte träffas så här längre" och efter du var ganska svinig emot mig. (Det sista sved att skriva, men jag tyckte och tycker faktiskt du var det.)
Ja, jag väl ett smyggråtande psykfall för dig efteråt, som skrev jobbiga texter på en blogg, som om allt vore ditt fel.
Ja, jag väl ett smyggråtande psykfall för dig efteråt, som skrev jobbiga texter på en blogg, som om allt vore ditt fel.
Vi ville antagligen olika saker (ganska uppenbart) & var rättså olika varann, så det var väl inte helt ditt fel.
Du försökte nog vara vän med mig sen, men du sa fel grejer och jag var helt enkelt inte redo för det.
Allt blev fel, på så sätt.
Jag var besviken och sårad. Och det var ditt val och du visade ingen som helst ånger, och gör det fortfarande inte.
Jag är inte psyksjuk, jag är inte deprimerad. Jag var kanske, men det var två år sen nu, jag tänker om nu - på allt. Jag har växt nu och jag hoppas du förstår det, att jag inte är samma person som då. Jag är bättre nu. Hoppas jag.
Helst av allt skulle jag vilja snacka med dig om det.
Förlåt att jag var så tidigare.
Men vad har du att be om förlåtelse för?
fanfanfanfan
Jag orkar inte med mig själv.
Ibland undrar jag om jag bara inte kan gå och dö.
Det hade varit mycket enklare.
Han sa till mig att jag var vacker, att han varit mer än lite småkär i mig.
Och berättat för en nära vän till oss båda att det var jag som han först la märke till.
Har jag förändrats så mycket på ett år, så allt är chanslöst nu?
Han sa att jag kunde få vem som helst.
Förmodligen fumlar jag mycket nu om dagarna, men det är just han jag vill ha.
Fan.
Det var inte såhär det skulle bli.
Jävla bajs.
Jag kommer aldrig ha ett förhållande, varken med honom eller med någon annan här i världen.
Jag kommer alltid ha "den ensamma" som stämpel och jag kommer aldrig vara värd att älska och kämpa för.
Inte ens min familj åär med mig, det är alltid fotboll/tennis/innebandy eller något annat kul under helgerna och de känner mig inte så bra som tidigare.
Allt är ett skådespel numera, i skolan, hemma, och det är svårt att släppa.
Allt kan dra åt skogen så sitter jag i mitt eget rum som borde städas, med endast mina tankar och dammråttor som sällskap.
