Hej.

Jag är en artonårig tjej som heter Rebecca. Jag går i skolan i Malmö, men bor utanför. Bussarna går för sällan härifrån in till Malmö, men jag bryr mig inte så mycket förrän det är tidigt på morgonen för jag tycker om att åka buss och känner att jag inte vill ha körkort riktigt än. Egentligen är det väl för att jag är lat och inte orkar, men jag har i alla fall inbillat mig att det är så.

Jag är tonåring alltså. Jag har en finnig rygg och ansiktet är inte heller så bra. Jag ser inte sådär särskilt bra ut heller, kan vara söt ibland men jag skulle vilja vara så mycket mer. Mitt hår är tjockt och det ser ofta ut som ett kråkbo. Då vill jag gärna sätta upp det, men då tycker jag att mitt ansikte ser konstigt ut och jag passar helt enkelt inte i uppsatt hår. Mitt hår är dessutom vågigt, lite lockligt ibland men jag får panik varje gång jag har duschat för att det ska se fint ut igen och inte helt platt vid huvudet så mitt ansikte blir en trekant. För då måste jag ha det uppsatt.

Mitt självförtroende är inte det bästa, inte heller självkänslan men jag jobbar på det. För om det inte är bra så blir det bättre, det vet jag. Jag vill inte ta mitt liv, jag vill leva hela livet jag har på bästa sätt men ibland är det svårt. Men om det är svårt så är det bara att fortsätta, för så är jag lärd.

Jag klankar ofta ner på mig själv utan anledning ibland. Ibland hatar jag sättet jag går, eller står eller skrattar på. Jag skrattar ibland för mycket eller dansar för stelt. Ibland har jag enorma spärrar för mig själv, på vad jag gör och hur jag gör, eller vad jag säger eller pratar om.

I mitt huvud så har jag krig med mig själv och ibland är jag ledsen, men jag försöker att inte få ut det på folk så som jag gjorde det innan för jag vet att jag är jobbig då och då är jag rädd att mina vänner försvinner ibland. Jag vill ibland gråta, men det kommer inte ut någonting så då skriver jag istället - precis som jag gör nu.

Jag tycker att jag har för stor näsa och för små bröst. Jag tycker att jag är lite för lång och att jag har förstor mage.

Jag tycker dock om mig själv ibland och då mår jag bra, då mår jag jättebra. Men ibland kommer det svackor då jag hamnar i ett mörkt rum och tankar och ord trycker mig bara neråt. Jag vet att det går över men just där och då känns det så himla jobbigt. Jag tror jag har kommit i en sådan svacka just nu.

Jag tror inte det är för att det är höst eller mörkt ute. Jag tror jag vet vad det är, men det är jobbigt. Jag vill bara se ett mål framför mig och att jag kommer i mål. Jag vet att jag är bra som jag är, det har man alltid hört, men jag vill kunna tro det.

Det känns som om jag aldrig räcker till, även om jag försöker oftast. Jag är jag men aldrig att jag är nog. För de flesta jag känner slutar umgås med mig efter ett tag även fast det finns undantag.

Jag har några av de finaste vännerna som jag kan få, och jag tycker om dom så himla mycket att det nästan gör lite ont ibland, men det är ett bra ont. Precis som när man masserar sin nacke när man är spänd, det är sånt bra ont.

När jag mår dåligt, eller är nere, så försöker jag ofta säga till mina vänner att jag tycker om dom så mycket eller ett litet 30sekunders-sms där jag skriver hur mycket de betyder för mig för jag vet att det är egentligen det jag behöver ibland. Ibland kramar jag mina kompisar jättemycket för att jag känner så och ibland pussar jag dom på kinden för jag vill och kan. Men istället för att visa att jag är lite nere så tänker jag få andra att må lite bättre. För det känns ändå bättre för mig och jag kan bli pepp igen.

Men vem vill ha mig såhär egentligen? Vem vill ha en med finnar på ryggen och innebrännare på hakan, som tycker lite illa om sig själv ibland vars hår ofta ser ut som ett kråkbo och egentligen inte är sådär "vanligt söt"? Någon som är galet jobbig? Någon som inte direkt är något att ha och aldrig riktigt räcker till?

Om jag själv blir trött på mig, vem blir då inte det?
Jag vill inte vara depp. Jag är pepp egentligen och jag försöker alltid le. Om jag gråter gör jag det i regnet då ingen ser. Men jag vill inte gråta, jag vill vara glad utan någon jobbig känsla i kroppen.

Nu ska jag försöka avsluta ett långt, deppigt brev även fast jag inte är bra på att avsluta något kort och glatt heller. Jag vill bara säga till den som läser att jag kommer må bättre snart även fast det är lite jobbigt nu, men det är ingenting att oroa sig över. För det är ju okej att må dåligt också. Det är okej, det är okej, det är okej. För alla, även för dig.

 

Puss och kram, hoppas du har det bra.

 

Rebecca