kan inte förstå
Idag fick jag reda på att en kille i min klass hade gått bort i helgen.
Bara så.
Som ingenting, ungefär.
Jag fattar inte.
Så himla chockad.
Jag ser framför mig hur han sitter där med sina vänner på bänken vid skåpen och småskrattar. Kommer ihåg hur mina vänner som röker frågar honom om cigg, eller tvärtom. Han var snäll, och ganska rolig.
Även fast vi inte stod varann nära så känns det så konstigt. Han är liksom inte borta i mitt huvud.
Han var lika gammal som mig, man dör inte som 18åring, det gör man bara inte. Men han gjorde det i alla fall.
Jag orkar inte läsa de långa inläggen på facebook om honom utan att gråta lite. Han är ju en av oss estetare i ES11A.
Det känns så långt borta, men ändå så nära.
Helt jävla overkligt.
höstdag
Efter en grymt seg förmiddag beslöt jag mig för att göra mig fin och fråga Ida om hon ville gå en runda med mig - och det ville hon! Dessutom tyckte en "granne" som körde förbi att jag såg ut som en filmstjärna när jag sprang runt och tog en massa foton. Jag lever på det ännu.
Så det blev en ganska bra dag ändå, och nu är jag glad, wiiiho.
Tyck om mig ändå
Ibland får jag uttrycket utav att vissa tycker jag är ytlig. Inte många, men några få. 
Jag har egentligen ingen aning om varför, får bara den känslan.
Även om det kanske inte är många så stör det mig ändå.
Ibland känner jag bara för att vara glad, visa att jag är glad och lycklig för att jag kan. För att jag har varit på bottnen men jag har kommit upp igen, och därför vill jag vara lycklig för en liten stund. Vissa folk vill inte unna mig det, men då får jag väl strunta i det. Bara för att jag inte gråter varje dag som tidigare, eller skär mig så betyder inte det att jag aldrig har varit där, att jag har glömt hur det var. För det finns fortfarande inom mig, jag minns fortfarande hur allt kändes och framförallt - det gör fortfarande ont. Men de känslorna förlorar allt mer mot mina andra, glada känslor och det gör mig ännu gladare.
Så jo, jag ser väl mig själv som en ganska djup människa & ibland ser jag mig själv på alldeles för stort allvar.
Men jag är jag och jag önskar att du bara kunde tycka om mig för det.
tankar om rättigheter
Den här kvällen har fått mig att tänka en del på folks rättigheter och världens orättvisor..
Tänk på alla som känner sig som fångar i dagens samhälle. Tänk på hur många som verkligen gör det. Är det inte egentligen majoriteten av oss?
Känslan att vara fången i sin egen kropp. Att känna att jag inte är kvinna, jag är man - eller tvärtom. Men att man inte blir tagen på allvar.
"Haha, nej men min lilla 'Lisa' var en riktig flickflicka som liten så det där, är inte sant. Du är bara 16 år, det är bara en fas."
Tänk att en 16åring har tagit mod till sig för att faktiskt berätta att man inte vill fortsätta leva som kvinna för sin mamma eller pappa, och de bara skrattar bort det som om det inte vore någonting. Låtsas som att det är en fas. Kanske omedvetet gör att 16åringen får sig att känna sig fel, annorlunda och konstig, kanske till och med att ungdomen börjar hata sig själv om han eller hon inte redan gör det.
Visst, det är ett enormt beslut - det ska inte göras över en dag, en vecka eller ett år. Men de flesta som är transsexuella känner sig så från födslen.
Det är som att bestämma åt någon som är helt klar i huvudet, som om att jag bestämmer vad som är din favoritmat eller att jag bestämmer vem du älskar.
Jag är inte transsexuell själv, men jag tycker det är fel att dem som känner sig så här - känner sig fel.
Jag tycker det är synd att så många skäms över det, att så många hatar sig själva på grund utav det.
Personerna som känner sig så ska vara stolta. "De" ska vara stolta för dem vågar säga något, vågar vara annorlunda, bara vågar. Och dem som inte vågar ändå kämpar. Det är något att vara stolt över - på riktigt. Och inte sådan stolthet som när man klarar ett stort nationellt prov utan på riktigt för jäkla fint stolt.
Det är inte fel. Ingenting "de" känner är fel. Ingenting vi känner är fel.
"De" kan inte rå för hur de föddes.
"De" har rätt att försöka ändra sig så de blir nöjda med sig själv och sin kropp, precis som dem som plastikopererar sina bröst eller fettsuger sig. Och "de" har rätt till att älska någon som älskar dem. Precis som vi.
Det får mig också att tänka på homosexuella och bisexuella.
Varför blir vissa fortfarande vissa annorlunda behandlade för det? Hur kommer det sig?
Varför skulle man inte kunna få gå på stan och hålla varann i handen utan att vissa av stadens befolkning glor på en som om man vore UFOn?
Då kommer man också till det att det är mer okej för två tjejer att hålla handen än vad det för att två killar. Varför har det blivit så? Jag tycker det hade varit så intressant att få reda på det, på riktigt.
Jag vet hur jag och tre andra kompisar, gick hand i hand i par. Jag och Vera höll varann medan våra två killkompisar höll varann. Gissa vem som fick mest blickar medan vi gick igenom Triangeln och sen på tågstationen? Jag har det till och med på filmen. Vi hade kul och skratta åt det då, men vaaaarföööör ska det vara så?
Människor får en helt annan bild utav en om man säger att man är bisexuell jämfört med om man säger att man är hetro. Lika så om man säger att man är homosexuell.
Om jag som tjej säger till en tjejkompis som jag precis lärt känna att jag inte vet hur jag "är lagd" och att jag tror jag är bisexuell så är det ganska rimligt att jag känner mig ibland tvungen att säga att jag inte är intresserad utav henne mer än som vän, mest för att man känner hur spänt det blir.
Så hade "hon" aldrig reagerat om jag aldrig sagt något sånt.
Jag vet hur jag kände mig i sista året utav grundskolan. Hur annorlunda jag kände mig. Hur jag grät på grund utav det.
Jag visste inte om jag tyckte om killar eller tjejer, och det skämdes jag så sjukt mycket för - för ingen annan i min by var så. Ingen som är öppen med det i alla fall.
Jag trodde mina vänner skulle lämna mig om jag sa något. Jag trodde mina föräldrar skulle hata mig, ärligt talat. Och jag hatade mig själv för att jag inte var som alla andra, för det var det enda jag ville.
Jag visste inte vem jag skulle prata med, och jag började springa från lektioner till toaletten för att gråta - för det blev så himla jobbigt att sitta i ett rum fullt med folk som inte visste alls hur det var att vara annorlunda. Majoriteten där inne brydde sig nog inte ens om mig, och märkte definitivt inte att jag mådde som jag mådde. Förutom en lärare på skolan, som jag senare verkligen kunde prata med.
Därefter fick jag mod att säga det till en av mina närmaste vänner, en jag verkligen lita på. Sen min mamma, även fast jag grät floder under en lång biltur hem.
Jag snacka inte med min pappa om det förrän för ett år sen ungefär, när jag svor om att jag inte ville vara kvar här i denna byn då jag också grät som fan.
Men hur kunde jag tänka att de skulle hata mig? När jag berätta det, de sa inte att det var en fas, de ifrågasatte inte - de bara var där och lyssnade, och det fick mig att känna mig okej. Och jag tror inte att jag hade haft så bra kontakt med mina föräldrar om jag inte hade berättat det.
Om jag återgår till mitt såkallade "ämne"...varför ska man behöva känna sig annorlunda, bara för att man gillar en annan person?
Nej, fan. Jag slår fast vid att jag är pansexual.
Det är bara sena fredagstankar och jag har egentligen ingen aning om vad jag snackar om. Jag bara tycker vissa grejer är fel och jag tycker det borde diskuteras mer, folk borde stå upp för vad de tror på.
Jag ville få ut lite från mitt huvud.
Men varför skulle man egentligen behöva känna sig annorlunda på grund av att man tycker om en person för dens personlighet?
Shitpommes vad jag är trött på sammhället ibland.
Pris till dig som orkat läsa allt - godnatt & puss på er mina fina.
omtyckt
Förra helgen var hemsk.
Lördagsnatten grät jag i timmar ensam i mitt rum. Försökte vara tyst för att inte väcka någon i huset. Tur att inte min syster var hemma, eftersom hon antagligen hade varit vaken då.
Jag vill inte vara deppig, jag vill inte det. Jag känner hur vissa vänner tröttnar på mig och lämnar, och jag vill inte det. Jag vill inte vara den som alltid är nere, jag vill inte vara den som jag var förut.
All deppighet höll sig, framtill igårkväll.
Jag vet inte vad som hände, men när jag kom ut ur duschen så blev jag bara glad.
Och idag så upptäckte jag ännu en gång vilka fina vänner jag har.
"Åh, jag vill bara krama dig."
Jag behövde det, alla behöver det ibland.
Och jag minns första skoldagen i trean, nu i somras och man möts med "var har du varit?!".
Det kanske inte låter särskilt trevligt, men att någon brydde sig...jag blev glad.
Och jag fortsätter vara glad ikväll.
För jag har fina vänner och en fin familj.
Tack.
så underbart fin
We stood
Steady as the stars in the woods
So happy-hearted
And the warmth rang true inside these bones
As the old pine fell we sang
Just to bless the morning.
Steady as the stars in the woods
So happy-hearted
And the warmth rang true inside these bones
As the old pine fell we sang
Just to bless the morning.
min fina, fina resa
Åh, jag är så glad jag åkte. Ärligt talat.
Jag mådde kanske inte bra i mitten av resan men nu är jag så glad att jag faktiskt åkte. Helt själv också. Att jag vågade mig ut.
Roadtrip genom hela USA. Ja, i alla fall kust till kust. Los Angeles till New York.
Det är en drömresa. Det är något som inte alla får göra. Vi gjorde det på tre veckor.
De tre veckorna var hektiskta men vi klara det. Jag klara det.
Visst, jag kände mig ibland hopplös. Jag kände ibland att jag bara ville åka hem och ruttna. Att jag inte var en del av gruppen, att jag inte passade in någonstans. Att alla tyckte illa om mig.
Men jag kände också att jag var riktigt cool att göra resan. Jag kände att jag längtade till de städer och berg som jag drömde om att se i så många år. Kände hur mycket mina vänner och min familj verkligen betydde hemma.
Jag fick se LA, Las Vegas, jag fick se Grand Canyon från ovan i en helikopter. Washington DC & New York. Jag shoppa i New York, och låtsades som om jag var Carrie ifrån Sex And The City. Och det är bara en del av det jag var med om.
Puss, kram och kärlek på alla.
Jag lärde mig så mycket, växte både kors och tvärs... Och jag ångrar mig aldrig.
Här har ni en film från en tjej jag åkte med, också från Sverige, Ida.
Puss.
tryck & klick
Jo, tjena.
Tänkte bara skriva det, att jag skrev för ett bra tag sen vad den här bloggen kommer innehålla i ett inlägg & jag måste säga att det stämmer ganska bra fortfarande, bara åldersdelen som inte stämmer (är arton nu, wooohooo!?).
Läs det inläggen hääääääääär.
& jag tycker faktiskt du ska läsa det. Nu.
Tryck & klick!
bland det finaste jag har
Hon är den som gör mig glad, den jag ser upp till. Den som får lov att vara ledsen för, gråta ut men sen får mig att le och skratta. My big sis. Frugan. Soulmate. Och hon bor bara precis över gatan. Jag har ju tur med något liksom.
Min fina bästa vän. Wiiiie.
