I will get back, someday - USA
I somras, sommaren 2013, åkte jag på ett galet bra äventyr.
Jag åkte på språkresa.
Jag vet, jag vet, jag är 18 år - jag borde ha gjort det när jag var mycket yngre. Meeeen, är man blyg och lite rädd så kan det bli så.
Men för ungefär ett år sen så såg jag att man kunde åka på roadtrip igenom USA - coast to coast. Eftersom det är något jag alltid velat efter att ha sett bilder från en av mina vänner på facebook som hade gjort en sån resa så blev jag grymt peppad direkt och jag kände att jag verkligen ville göra något sånt.
Los Angeles till New York på tre veckor - mer exakt 20 dagar.
I flera månader så peppade jag, jag beställde resan redan i september tror jag förra året och planerade lite vad som kunde hända.
Jag är så glad att jag gjorde det. Även fast jag var jättenervös dagen innan, även fast jag kände att det inte var min "group of people" från början, även fast det regnade varje gång vi tältade och även fast det gick så himla snabbt.
Det var så grymt kul, och det var så kul att träffa så många olika människor.
När jag kollar igenom bilderna från resan så märker jag hur jag saknar vissa av människorna så himla mycket. Och jag har deras handstiler i min fina bok jag köpte i New York. Och på min väska. Minnena finns överallt och jag är så himla glad för det.
Till er som funderar på att åka på någon sådan här resa ; ÅK!! Ni kommer kanske inte fatta under resans gång, men när man väl är hemma så längtar man tillbaka till de olika ställena & det vi fick vara med om var helt galet. Galet på ett bra sätt.
Själv åkte jag med STS, men alltså.. Jag hade så gärna velat göra det själv någon gång.
Men en sak är säker & det är att jag ska tillbaka till de ställena jag tyckte om mest.
bara för att jag kan
"om ensammast är starkast
var jag starkare förut
när jag somna själv
på en måndagkväll
helt full som herregud"
var jag starkare förut
när jag somna själv
på en måndagkväll
helt full som herregud"
Jag mår bra & jag lyssnar på Oskar Linnros. Jag må vara tråkig, men jag håller på att bli bättre och jag är glad. Glad för att detta lovet har varit så mycket bättre än vad jag trodde det skulle bli, och jag har grejer att göra varje dag (förutom idag, men det är också bra). Just nu mår jag så himla bra och det ska jag leva på ett tag.
Puss.
bilder från turnéveckan
Förra veckan var det årets turnévecka, och även treornas sista.
Lagom tråkigt, men själva veckan var riktigt kul!
Whoooooppaaa!
så himla söt
Alltså...kolla på honom. Så himla fin. Och söt. Och aaaaah.
slutet
Bara håll om mig. Bara håll mig mot ditt hårda bröst och låt mig höra ditt hjärta slå så det lugnar mig.
Men du vill inte det längre.
Du har fått nog. Inget mer sånt. Du vill inte se töntiga romantiska tonårskomidier med mig längre, du vill inte längre vara med mig under helgerna, du vill inte längre kyssa mig.
Det är slut. Bara så.
"Det är inte bara ditt fel, Sanna. Så...don't blame yourself."
Hur kunde han säga så? Han vet hur jag är. Jag kommer inte kunna släppa dem orden.
Jag känner hur mina ögon fylls med saltiga tårar.
Fan, jag vill inte gråta såhär. Inte här.
Men ändå fälls en tår, kanske två innan jag faktiskt kan kontrollera det.
Självklart ser han det.
"Jag vill inte att du ska må dåligt, det förstår du väl?"
Fortfarande inga armar omkring mig. När ska jag verkligen förstå och gå därifrån?
Han tyckte om mig även fast jag lyssna på smöriga boybands, även fast jag tvinga honom hålla mina påsar med kläder när vi gick i stan, även fast jag var så känslig ibland.
Men inte på samma sätt längre.
Nej. Nu måste jag härifrån innan jag exploderar.
"Jag känner att jag måste hem, min mamma behöver hjälp."
Sådana bortförklaringar, som jag visste att du skulle förstå var falska.
Du reste dig upp, men hindra mig inte för att gå.
Utan kyss, utan kram.
Det tog slut där och då.
kanske förlåt, men jag vet inte
lördag
Alla huskurer är välkomna till mig.
Måste bli frisk till på måndag - jag ska bli frisk till på måndag.
Jag ska sjunga mina sologrejer i veckan.
Livet är bra annars, och snart är det lov.
Det är bra, wiiie.
Och lovet kommer också bli bra.
Nu ska jag gå och göra honungs/ingefärs/citron-vatten så jag blir askalas & kolla på lite på Mr & Mrs Smith.
Hej random inlägg, bara för att jag ville.
känslor som jag egentligen inte borde ha, för du kommer aldrig bli min
Jag viker servetten
Vet inte hur jag ska känna
Jag letar i rummet, hoppas att någon ska ta med mig hem
så att du börjar förstå att det kanske borde bli du och jag ändå
Jag försöker vara hård men alla förstår
Jag knyter min hand i fickan och går
Jag står där i kön och bråkar och stör men jag gillar dig
Vet inte hur jag ska känna
Jag letar i rummet, hoppas att någon ska ta med mig hem
så att du börjar förstå att det kanske borde bli du och jag ändå
Jag försöker vara hård men alla förstår
Jag knyter min hand i fickan och går
Jag står där i kön och bråkar och stör men jag gillar dig
Som bas gillar hörn
Bara vardagstankar istället. Men jag tänker hur enkelt det hade varit med dig, för annars är inget enkelt.
Men du är en vän, och det lär du alltid vara. Samtidigt som jag alltid kommer ha ett öga för dig, och hoppas ibland - bara ibland, kej? - att du kommer tycka om mig på det där speciella sättet.
Vill vara tydlig med att detta inte är något depp utan tankar.
för det är höst
Jag vill ut och fota i det fina vädret vi har nu!
Det är inte för kallt så man behöver ha tjocka vinterjackor på, men inte så varmt så man kan gå utan jacka helt. Alla fina färger i alla träd och buskar, gult, rött och brunt. Alla människor som börjar sätta på sig fina vantar, mössor och halsdukar. Massa löv på marken. Folk kan fortfarande cykla, fika och gå promenader utomhus utan att slå sönder sig eller frysa i sina kläder.
Det är fint. Jag tycker om höst, egentligen. Det kan bara bli så deppigt ibland. Men tack vare luciagänget - och lite andra, självklart - så tror jag det kommer gå bra i år! Dessutom är det så mysigt att man fortfarande kan fika med te i solsken (även fast fina Allis och jag fika rätt tidigt igår).
Men nu vill jag ut och fota allt fint, både hemma och i Malmö. För det är så himla mysigt och jag vill komma ihåg.
Så är det någon som vill gå och fota med mig? Tihi.
blir så less
Jag orkar inte.
Jag orkar inte vara den som alltid kommer i andrahand.
Jag är så arg, för du sa till mig att du aldrig skulle bli sån.
Jag är så arg för att jag inte säger någonting.
Men om jag säger någonting så blir du så jävla sur.
Fan.
Jag tycker inte du kan komma och säga till mig att jag inte hör av mig, när du inte pratar med mig alls.
Jag blir tagen förgivet utav dig, som om jag inte räknas. Tack. Är jag verkligen så dålig?
Jag blir ledsen att jag är arg, för jag vill inte smutskasta, jag försöker att inte göra det.
Men dagar som idag blir jag så trött på det, för jag vill också vara någon du bryr dig om.
Men samtidigt, så ska jag sluta bry mig precis som du och låta det rinna ut i sanden, för det är inte lönt längre. Dessutom har jag andra, precis som du har din pojkvän.
Jag lär ha förändrats jag med men jag var den som hörde av mig i somras, jag var den som tänkte på hur du hade det, jag var den som brydde mig när du blev dumpad första gången, jag var den som var beredd att cykla till dig när var besviken på killen även fast det skulle tagit mer än en timme.
Du var också den person tidigare. Men numera är jag som bortglömd. Eller kanske mer att jag inte räknas.
Du lovade att du inte skulle bli exakt sån som du är nu.
Man lovar inte något man tilllåter hända.
punkt
Ibland tycker jag om mig själv & det jag gör. Men inte idag.
Och även fast klockan bara är tjugo i nio så har jag redan gjort misstag idag.
Varför är jag jag just nu?
Jag gör bara folk besvikna & bara åh.
Jag ska bli bättre till ikväll.
