Bara håll om mig. Bara håll mig mot ditt hårda bröst och låt mig höra ditt hjärta slå så det lugnar mig.

Men du vill inte det längre.

Du har fått nog. Inget mer sånt. Du vill inte se töntiga romantiska tonårskomidier med mig längre, du vill inte längre vara med mig under helgerna, du vill inte längre kyssa mig.

Det är slut. Bara så.

Hur kunde han säga så? Han vet hur jag är. Jag kommer inte kunna släppa dem orden.

Jag känner hur mina ögon fylls med saltiga tårar.

Fan, jag vill inte gråta såhär. Inte här.

Men ändå fälls en tår, kanske två innan jag faktiskt kan kontrollera det.

Självklart ser han det.

Fortfarande inga armar omkring mig. När ska jag verkligen förstå och gå därifrån?

Han tyckte om mig även fast jag lyssna på smöriga boybands, även fast jag tvinga honom hålla mina påsar med kläder när vi gick i stan, även fast jag var så känslig ibland.

Men inte på samma sätt längre.

Nej. Nu måste jag härifrån innan jag exploderar.

Sådana bortförklaringar, som jag visste att du skulle förstå var falska.

Du reste dig upp, men hindra mig inte för att gå.

Utan kyss, utan kram.

Det tog slut där och då.