något som har förändrat dig
För ungefär ett år sen så skulle jag och alla andra som går musikalinriktning prata om någonting som hade förändrat oss i vårt liv till vår lektion i scenisk gestaltning.
Vår lärare visste om att det var ett djupt ämne men ville ge oss den utmaningen i vår berättarteknik.
Jag minns hur jag tänkte; att jag inte ville vara så himla deppig. Jag tänkte ta om min konfirmationstid, för det ändra mig faktiskt - men inte alls lika mycket som min grundskola förändra mig. Så när jag kom hem så skrev jag av mig i ett inlägg här, fast spara det som utkast. Jag var inte riktigt redo att "publicera" det skriftligt, tror jag. Och först idag läste jag igenom det igen och åh, vad jag är glad att jag faktiskt gick igenom allt.
Inte att mellanstadiet var ett helvete, och högstadiet var lite samma sak (fast det var bättre, alltså) men att det gjorde mig till den jag är idag - för jag kan ändå ibland tänka mig själv som något bra ibland. Och jag är glad att jag berätta den historien (som var lite längre än det skrivna) och grät en del, tillsammans med mina fina vänner, och inte fega ur och prata om min konfirmation.
Och jag säger aldrig att "jag har haft det värst", för jag vet att jag inte har haft det, knappast. Men jag har det ändå i min ryggsäck. Men det är ingenting jag är så ledsen för idag, för jag blev lite starkare till denna dag.
Så ja, tänkte alltså nu lägga ut texten. För nu är jag redo. (Även om texten må vara sjukt töntig på sina ställen, haha.)
"Jag minns hur jag kom hem och grät tyst inne på mitt rum.
Jag minns hur hon drog mig i håret.
Jag minns hur jag låtsades vara sjuk.
Jag minns alla ord och handlingar som till slut fick mig att brytas i bitar.
Men jag var för liten för veta vad det faktiskt var.
Fyra klasser i min årskurs slogs ihop till två när jag skulle börja trean.
Jag hade kompisar att leka med, jag hade ingenting att oroa mig över.
Framtills att de kom på att de andra tjejerna var mer intressanta än vad jag var.
Det var väl då allt börja egentligen.
Jag var liten, blyg, vågade inte riktigt ta kontakt så när mina kompisar hittade andra att vara med blev jag ensam kvar på rasterna och efter skolan.
Jag ville inte vara själv, men det bara blev så.
Och efter en tid så blev jag konstig och äcklig i vissa ögon.
Tjejerna i klassen ville inte vara med mig. Om någon var det blev dom också konstiga och äckliga.
De sa ord och de vände ryggen om så fort jag fanns där. Drog mig i håret och rev mig.
Jag kom hem, la mig i min loftsäng så ingen skulle se mig och grät.
"Jag är fel. Jag är konstig. Ingen tycker om mig. Jag har inga vänner. Varför finns jag?"
Och det höll på ett tag.
Tre år, ganska exakt.
Jag försökte kämpa mig igenom det, för jag trodde inte riktigt på att byta skola.
I högstadiet blev det bättre, men ändå kändes det inte riktigt rätt och när jag äntligen sluta nian så gick jag därifrån med ett leende på läpparna och tänkte "vad som än händer så kommer det bli bättre".
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, jag påstår inte heller att det är synd om mig, men jag berättar detta för det har förändrat hela mig, detta har förklaringar till varför jag är jag och även om jag skulle vilja berätta något glatt idag så gick det inte, för jag kom inte på något som förändrat mig mer.
När jag tänker på det så var det då jag börja bli något annat än de andra som bor i den lilla byn jag bor i. Där de antingen är rätt eller fel. Jag har förlåtit en del, men jag tänker aldrig glömma.
En sak är säker, jag är mycket lyckligare nu."
drömmer bort
Nu när jag lyssnar på jobbiga, deppiga låtar och bara är allmänt depp så försöker jag tänka mig bort till ställen jag vill till, eller så jag vill ha det på mitt rum eller andra sorters grejer som jag drömmer mig bort till. Såhär kommer några av mina favoritbilder från min inspirationsmapp, wiho!
Smått tragiskt att majoriteten av bilderna är på en säng..men jag gillar sängar.
vad händer sen?
Om ungefär ett halvår så tar jag studenten..
"Jaha, vad händer sen?" är en fråga som jag ställer mig själv. Och det jag tycker är jobbigast är att jag inte vet.
Vad ska jag göra? Ta en paus innan jag sätter igång med studierna igen? Folkis eller vanlig högskola, universitet? Utomlands eller i Sverige? Uppe i Sverige eller stanna här i Skåne? Fortsätta med musiken, med sången? Byta till ett helt annat spår, som inom pedagogik eller psykologi?
Jag älskar musik, jag gör det, men gör jag musiken rättvisa? Är jag bra nog? Kan jag tillräckligt med gehörs och musiklära? Vad inom musiken i så fall? Bara att producera eller att sjunga?
Jag får smått panik, jag vet ingenting. Vad är jag bra på egentligen? Tillräckligt bra, kanske man ska säga?
Att förmedla något, något kreativt och där människor bryr sig. Det är något sånt jag vill jobba med. Jag älskar att skriva, spela, sjunga, göra något som berör någon annan. Men är jag bra nog?
Det låter jättehemskt, men alla tvivlar väl på sig själv någon gång?
Tänk är jag inte nog?
Jag vill inte vara den som folk tycker synd om, jag vill vara den som folk ser upp till - den som "gick sin egen väg".
Jag vill inte ge upp musiken, jag vill fortsätta men jag vet inte om jag har det som behövs för att, först och främst, få ihop en ensemble. Sen ska man få ihop gig, fler gig och sen lite gig till. Och det är ingenting man kan leva på då heller, utan man måste jobba utöver det - men det vet jag inte vad?
Jag har inga musikaliska föräldrar eller nära släktingar som kan hjälpa mig, jag lärde mig själv börja spela piano och sen har jag tjugo minuters pianolektioner varje vecka men därefter ingenting mer.
Jag vet att jag utvecklas, och har gjort också. Det är nästan en större resa mentalt än praktiskt skulle jag vilja tro.
Nu har jag börjat kunna tycka att jag är relativt bra när jag står på scen och vågar röra mig. Att inte gå från scenen utan att hata mig själv och gråta i bilen på vägen hem, för att det gick så dåligt.
Jag viiiiiill så gärna men är rädd att jag inte är tillräckligt bra, men jag vill vill vill vara det.
Och jag ska egentligen satsa på det då. Men jag vet inte... Alla andra är så bra ju.
Min musikmamma (som jag har döpt det så gulligt till) som jag har är Anna, min sångpedagog på musikskolan i Vellinge, som jag har haft sen andra året jag gick på sånglektioner. Hon kan jag gå till och hon vet hur jag känner ibland, men jag vågar inte gå till henne nu för jag träffar henne inte igen förrän veckan vi slutar skolan. Men åh, vad hon har lärt mig mycket. Mest med mitt tänk, på hur musikbranschen går till. Hon bryr sig vad jag gör, hon gav mig tips till hur jag skulle tänka på scen till eurovisiongrejen i skolan, till min luciaaudition. Jag önskar, önskar, önskar att mitt liv kanske ser ut lite som hennes när jag växer upp och blir äldre.
För snart tar jag studenten, vad händer sen? Jag ska försöka tänka som jag har skrivit på min studentmössas innersida av skärmen.
Jag tror jag kan tänka mig en del jobb, jag vill bara veta att jag är bra nog först. Tror det är viktigt.
Denna dagen har fått mig att tänka många tankar - tankar som jag behöver tänka innan jag ger mig ut på annat. Jag ska blicka framåt, för det kommer bli bra och det kommer lösa sig. Jag är bara en förvirrad, fattig student som just nu inte har någon aning på vad jag ska göra sedan?
Det skulle ju ta tid innan man tog studenten, och om ett halvår står vi där. Därifrån ska vi ta oss någon annanstans i livet - men var? Och var tog tiden vägen?
Det är läskigt och kul samtidigt. Men det är min framtid och jag har allt i mina händer. Shit.
Smått töntig men ändå.
litet brev, tror jag
Hej.
Jag är en artonårig tjej som heter Rebecca. Jag går i skolan i Malmö, men bor utanför. Bussarna går för sällan härifrån in till Malmö, men jag bryr mig inte så mycket förrän det är tidigt på morgonen för jag tycker om att åka buss och känner att jag inte vill ha körkort riktigt än. Egentligen är det väl för att jag är lat och inte orkar, men jag har i alla fall inbillat mig att det är så.
Jag är tonåring alltså. Jag har en finnig rygg och ansiktet är inte heller så bra. Jag ser inte sådär särskilt bra ut heller, kan vara söt ibland men jag skulle vilja vara så mycket mer. Mitt hår är tjockt och det ser ofta ut som ett kråkbo. Då vill jag gärna sätta upp det, men då tycker jag att mitt ansikte ser konstigt ut och jag passar helt enkelt inte i uppsatt hår. Mitt hår är dessutom vågigt, lite lockligt ibland men jag får panik varje gång jag har duschat för att det ska se fint ut igen och inte helt platt vid huvudet så mitt ansikte blir en trekant. För då måste jag ha det uppsatt.
Mitt självförtroende är inte det bästa, inte heller självkänslan men jag jobbar på det. För om det inte är bra så blir det bättre, det vet jag. Jag vill inte ta mitt liv, jag vill leva hela livet jag har på bästa sätt men ibland är det svårt. Men om det är svårt så är det bara att fortsätta, för så är jag lärd.
Jag klankar ofta ner på mig själv utan anledning ibland. Ibland hatar jag sättet jag går, eller står eller skrattar på. Jag skrattar ibland för mycket eller dansar för stelt. Ibland har jag enorma spärrar för mig själv, på vad jag gör och hur jag gör, eller vad jag säger eller pratar om.
I mitt huvud så har jag krig med mig själv och ibland är jag ledsen, men jag försöker att inte få ut det på folk så som jag gjorde det innan för jag vet att jag är jobbig då och då är jag rädd att mina vänner försvinner ibland. Jag vill ibland gråta, men det kommer inte ut någonting så då skriver jag istället - precis som jag gör nu.
Jag tycker att jag har för stor näsa och för små bröst. Jag tycker att jag är lite för lång och att jag har förstor mage.
Jag tycker dock om mig själv ibland och då mår jag bra, då mår jag jättebra. Men ibland kommer det svackor då jag hamnar i ett mörkt rum och tankar och ord trycker mig bara neråt. Jag vet att det går över men just där och då känns det så himla jobbigt. Jag tror jag har kommit i en sådan svacka just nu.
Jag tror inte det är för att det är höst eller mörkt ute. Jag tror jag vet vad det är, men det är jobbigt. Jag vill bara se ett mål framför mig och att jag kommer i mål. Jag vet att jag är bra som jag är, det har man alltid hört, men jag vill kunna tro det.
Det känns som om jag aldrig räcker till, även om jag försöker oftast. Jag är jag men aldrig att jag är nog. För de flesta jag känner slutar umgås med mig efter ett tag även fast det finns undantag.
Jag har några av de finaste vännerna som jag kan få, och jag tycker om dom så himla mycket att det nästan gör lite ont ibland, men det är ett bra ont. Precis som när man masserar sin nacke när man är spänd, det är sånt bra ont.
När jag mår dåligt, eller är nere, så försöker jag ofta säga till mina vänner att jag tycker om dom så mycket eller ett litet 30sekunders-sms där jag skriver hur mycket de betyder för mig för jag vet att det är egentligen det jag behöver ibland. Ibland kramar jag mina kompisar jättemycket för att jag känner så och ibland pussar jag dom på kinden för jag vill och kan. Men istället för att visa att jag är lite nere så tänker jag få andra att må lite bättre. För det känns ändå bättre för mig och jag kan bli pepp igen.
Men vem vill ha mig såhär egentligen? Vem vill ha en med finnar på ryggen och innebrännare på hakan, som tycker lite illa om sig själv ibland vars hår ofta ser ut som ett kråkbo och egentligen inte är sådär "vanligt söt"? Någon som är galet jobbig? Någon som inte direkt är något att ha och aldrig riktigt räcker till?
Om jag själv blir trött på mig, vem blir då inte det?
Jag vill inte vara depp. Jag är pepp egentligen och jag försöker alltid le. Om jag gråter gör jag det i regnet då ingen ser. Men jag vill inte gråta, jag vill vara glad utan någon jobbig känsla i kroppen.
Jag vill inte vara depp. Jag är pepp egentligen och jag försöker alltid le. Om jag gråter gör jag det i regnet då ingen ser. Men jag vill inte gråta, jag vill vara glad utan någon jobbig känsla i kroppen.
Nu ska jag försöka avsluta ett långt, deppigt brev även fast jag inte är bra på att avsluta något kort och glatt heller. Jag vill bara säga till den som läser att jag kommer må bättre snart även fast det är lite jobbigt nu, men det är ingenting att oroa sig över. För det är ju okej att må dåligt också. Det är okej, det är okej, det är okej. För alla, även för dig.
Puss och kram, hoppas du har det bra.
Rebecca
