Om ungefär ett halvår så tar jag studenten..

"Jaha, vad händer sen?" är en fråga som jag ställer mig själv. Och det jag tycker är jobbigast är att jag inte vet.

Jag älskar musik, jag gör det, men gör jag musiken rättvisa? Är jag bra nog? Kan jag tillräckligt med gehörs och musiklära? Vad inom musiken i så fall? Bara att producera eller att sjunga?

Jag får smått panik, jag vet ingenting. Vad är jag bra på egentligen? Tillräckligt bra, kanske man ska säga?

Att förmedla något, något kreativt och där människor bryr sig. Det är något sånt jag vill jobba med. Jag älskar att skriva, spela, sjunga, göra något som berör någon annan. Men är jag bra nog?

Det låter jättehemskt, men alla tvivlar väl på sig själv någon gång?

Tänk är jag inte nog?

Jag vill inte vara den som folk tycker synd om, jag vill vara den som folk ser upp till - den som "gick sin egen väg".

Jag vill inte ge upp musiken, jag vill fortsätta men jag vet inte om jag har det som behövs för att, först och främst, få ihop en ensemble. Sen ska man få ihop gig, fler gig och sen lite gig till. Och det är ingenting man kan leva på då heller, utan man måste jobba utöver det - men det vet jag inte vad?

Jag har inga musikaliska föräldrar eller nära släktingar som kan hjälpa mig, jag lärde mig själv börja spela piano och sen har jag tjugo minuters pianolektioner varje vecka men därefter ingenting mer.

Jag vet att jag utvecklas, och har gjort också. Det är nästan en större resa mentalt än praktiskt skulle jag vilja tro.

Nu har jag börjat kunna tycka att jag är relativt bra när jag står på scen och vågar röra mig. Att inte gå från scenen utan att hata mig själv och gråta i bilen på vägen hem, för att det gick så dåligt.

Jag viiiiiill så gärna men är rädd att jag inte är tillräckligt bra, men jag vill vill vill vara det.

Och jag ska egentligen satsa på det då. Men jag vet inte... Alla andra är så bra ju.

Min musikmamma (som jag har döpt det så gulligt till) som jag har är Anna, min sångpedagog på musikskolan i Vellinge, som jag har haft sen andra året jag gick på sånglektioner. Hon kan jag gå till och hon vet hur jag känner ibland, men jag vågar inte gå till henne nu för jag träffar henne inte igen förrän veckan vi slutar skolan. Men åh, vad hon har lärt mig mycket. Mest med mitt tänk, på hur musikbranschen går till. Hon bryr sig vad jag gör, hon gav mig tips till hur jag skulle tänka på scen till eurovisiongrejen i skolan, till min luciaaudition. Jag önskar, önskar, önskar att mitt liv kanske ser ut lite som hennes när jag växer upp och blir äldre.

För snart tar jag studenten, vad händer sen? Jag ska försöka tänka som jag har skrivit på min studentmössas innersida av skärmen.

Jag tror jag kan tänka mig en del jobb, jag vill bara veta att jag är bra nog först. Tror det är viktigt.

Denna dagen har fått mig att tänka många tankar - tankar som jag behöver tänka innan jag ger mig ut på annat. Jag ska blicka framåt, för det kommer bli bra och det kommer lösa sig. Jag är bara en förvirrad, fattig student som just nu inte har någon aning på vad jag ska göra sedan?

Det skulle ju ta tid innan man tog studenten, och om ett halvår står vi där. Därifrån ska vi ta oss någon annanstans i livet - men var? Och var tog tiden vägen?

Det är läskigt och kul samtidigt. Men det är min framtid och jag har allt i mina händer. Shit.