Efter att du sa att du nog ångra dig att du försökte, efter att du sa "vi kan nog inte träffas så här längre" och efter du var ganska svinig emot mig. (Det sista sved att skriva, men jag tyckte och tycker faktiskt du var det.)
Ja, jag väl ett smyggråtande psykfall för dig efteråt, som skrev jobbiga texter på en blogg, som om allt vore ditt fel.

Vi ville antagligen olika saker (ganska uppenbart) & var rättså olika varann, så det var väl inte helt ditt fel.

Du försökte nog vara vän med mig sen, men du sa fel grejer och jag var helt enkelt inte redo för det.

Allt blev fel, på så sätt.

Jag var besviken och sårad. Och det var ditt val och du visade ingen som helst ånger, och gör det fortfarande inte.

Jag är inte psyksjuk, jag är inte deprimerad. Jag var kanske, men det var två år sen nu, jag tänker om nu - på allt. Jag har växt nu och jag hoppas du förstår det, att jag inte är samma person som då. Jag är bättre nu. Hoppas jag.

Helst av allt skulle jag vilja snacka med dig om det.

 Förlåt att jag var så tidigare.

Men vad har du att be om förlåtelse för?