bänken
Vi två.
En bänk.
Det var där vi var, där vi började prata med varandra på riktigt. Om allt mellan himmel och jord, sån klyscha - kliché.
Det var på den bänken bubblande känslor kom till mig och såg allt bra med att vara förälskad.
Bänken där du tog första steget till en första kyss, som jag hade längtat efter så men var för feg för att ta tag i alldeles själv.
Det var där jag berätta hur mycket jag tyckte om dig, och du berätta hur mycket du tyckte om mig. Hur mycket jag längtat efter dig. Att du var det bästa jag visste, och det var då du drog upp mig i din famn och jag kände din värme även fast det var kallt.
Det var där vi skratta tills vi fick magknip och vi kunde knappt säga några ord till varann på någon timme.
Bänken var där jag trösta dig för en nära släkting till dig hade gått bort, då jag torka tårarna på dina kinder tills det att dina gråtfärdiga, röda ögon slutat rinna.
Det var där vi satt och dömde folk som gick förbi oss, som vi inte kände.
Sommarens första mjukglass åt vi tillsammans där, även fast lite glass kanske kom på våra näsor.
Det var där vi sa och kysstes hejdå till varann när jag skulle till Frankrike, då jag lovade dig att jag skulle köpa en souvenir till dig. Jag skulle skriva ett vykort också!
Vi träffades när jag kom hem igen och bara höll om varandra där på bänken. Då du borra in ditt ansikte i mitt hår och sa "jag älskar dig" för första gången.
Det var där vi gick när vi skulle gå ut med hunden du passade ibland.
På hösten satt vi och såg hur staden förändrades och blev gul, röd och brun och hur löven trillade av träden.
Där sa jag att mina föräldrar skulle skiljas, grät och du sa att allt skulle bli bra igen.
Till bänken gick vi båda omedvetet till efter våra bråk och försökte lösa dom så gott unga vuxna kunde.
Det var där vi träffades för att prata.
Det var då du sa att du inte kände samma sak längre, men att du fortfarande tyckte om mig. Det var då vi båda grät lite men vi tröstade inte riktigt varann.
Det var vid bänken allt tog slut.
Där vid bänken var sista gången vi pratade, sista gången vi träffades.
Och efter sex månader så tog kommunen bort bänken.
sena nätter
Glittertröjan som är för fin för att ha på sig en vardag är på.
Jag kollar mig snabbt i spegeln och tycker ändå jag är helt okej snygg. Snygg för att vara jag. Kanske tillräckligt snygg för att visa vad jag går för.
När jag väl är på plats så är lägenheten full av musik, svett och människor.
Jag går runt, letar efter mina vänner och självklart är det dom på dansgolvet.
Vinkar och ler för nu är det fest, letar mig vidare till något att dricka.
Jag ser dig med dina vänner vid fönsterkarmen i sovrummet, du ler och det gör några av dina vänner också. Och jag blir varm.
Jag försöker skaka av mig det, men kan inte rå för att le på vägen till köket.
Blir erbjuden något och dricka, "för jag är så söt" - natten är ung men folk gör allt för att för att inte gå ensam hem. Men jag vill inte hem med någon annan än han på fönsterkarmen.
Sätter mig i soffan och kollar på mina vänner som dansar för livet. Jag ler vid tanken att snart står jag där med dem och jag ska ha så jävla kul.
Jag ställer plastmuggen på soffbordet och tar tag i en av mina vänners händer. En sorts "heja-skrik" kommer för min ankomst.
Kvällen blev natt och vi dansade, skrattade och slängde oss fram och tillbaks ungefär hela tiden.
Efter några timmar tar jag min första paus och går ut på balkongen.
Dina vänner är där, men inte du. Jag ler mot dom.
"Vill du ha cigg?"
"Nej tack, tänkte bara få lite luft" säger jag och försöker öppna upp fönstret på balkongen lite mer.
Jag kollar ner mot stan och ser alla lampor, jag trivs såhär.
"Skulle någon kunna bjuda på en cigg?"
Jag ser dig gå ut mot oss och jag ser att du är påverkad, men du är fin ändå.
Du får din cigarett och går och ställer dig bredvid mig, tar ditt bloss och blåser på andra hållet än var jag står. Gulligt, men jag kommer ändå lukta som ett askmoln när jag går in.
"Så fin du är ikväll."
Visste väl att du var full. Dina vänner börjar gå in igen.
Jag ler, för jag vet att du ändå menar det där och då.
"Så det är jag inte annars, menar du?"
"Jo, men åh, du förstår ju vad jag menar!"
Vi skrattar till tillsammans och jag kollar på din cigg. Jag känner hur du söker min blick.
"Du är jättefin, annars också. Faktiskt." Och när du säger faktiskt så höjer du ena ögonbrynet.
Jag kollar på dig. Och du tar första steget. Och jag säger inte nej.
Jag känner hur din rökandedräkt tränger sig in, men jag bryr mig inte alls. Allt annat är ju bra.
Vi går in tillsammans efter att du rökt klart.
Jag försöker att spela lite svårflörtad och sätter igång och dansar igen, men då följer du efter.
"Om du ska dansa, så dansar jag."
Jag känner din arm runt mina axlar och vi hoppar runt.
Mina tjejkompisar kollar på mig och ler lite, vissa ser lite besvikna och sura ut.
Natten går och efter en stund skiter vi fullständigt i andras blickar, ingen av oss har vett nog.
"Jag skulle bjudit hem dig om det inte vore för att Jens ska sova hos mig."
Jag vet, jag vet. Nästan alltid samma visa.
"Det är okej, vi kan ju träffas annars någon annan dag."
Jag försöker visa att jag faktiskt vill träffa dig utanför festen och sprit.
"Precis! Du är så bra, ska du veta" säger du och kysser mig igen.
Vi var en gång vänner som bara umgicks i skolan, nu kommer vi aldrig kunna gå tillbaks till det, det hade bara blivit konstigt. Jag vill bli mer, så mycket mer. Jag vill träffas utanför skola och fester med sprit och cigg.
Jag går hem, lycklig, 5.00 på lördagsmorgonen. Jag tror på det denna gången.
Nästa morgon vaknar jag sent och mår relativt bra, fortfarande glad för igår. Kollar klockan på mobilen, den visar 12.00. Jag bör gå upp nu för att inte vända helt fel på dygnet.
Det blinkar till i mobilen, ett sms.
"Hahaha, förlåt - jag vet inte vad som flög i mig igår, minns inte allt jag gjorde. Men ja, glöm det som hände igår! Förlåt igen, vi ses i skolan imorgon. :)"
..
Inte igen. Inte. Igen.
Fan, fan, fan.
Hur kan jag vara så dum och naiv?
Klart som fan att det skulle bli så igen, vad skulle ha ändrats?
Men jag vill inte glömma.
slutet
Bara håll om mig. Bara håll mig mot ditt hårda bröst och låt mig höra ditt hjärta slå så det lugnar mig.
Men du vill inte det längre.
Du har fått nog. Inget mer sånt. Du vill inte se töntiga romantiska tonårskomidier med mig längre, du vill inte längre vara med mig under helgerna, du vill inte längre kyssa mig.
Det är slut. Bara så.
"Det är inte bara ditt fel, Sanna. Så...don't blame yourself."
Hur kunde han säga så? Han vet hur jag är. Jag kommer inte kunna släppa dem orden.
Jag känner hur mina ögon fylls med saltiga tårar.
Fan, jag vill inte gråta såhär. Inte här.
Men ändå fälls en tår, kanske två innan jag faktiskt kan kontrollera det.
Självklart ser han det.
"Jag vill inte att du ska må dåligt, det förstår du väl?"
Fortfarande inga armar omkring mig. När ska jag verkligen förstå och gå därifrån?
Han tyckte om mig även fast jag lyssna på smöriga boybands, även fast jag tvinga honom hålla mina påsar med kläder när vi gick i stan, även fast jag var så känslig ibland.
Men inte på samma sätt längre.
Nej. Nu måste jag härifrån innan jag exploderar.
"Jag känner att jag måste hem, min mamma behöver hjälp."
Sådana bortförklaringar, som jag visste att du skulle förstå var falska.
Du reste dig upp, men hindra mig inte för att gå.
Utan kyss, utan kram.
Det tog slut där och då.
