bland det finaste jag vet
Pick me. Choose me. Love me.
Alltså Grey's är något av det bästa jag vet.
bänken
Vi två.
En bänk.
Det var där vi var, där vi började prata med varandra på riktigt. Om allt mellan himmel och jord, sån klyscha - kliché.
Det var på den bänken bubblande känslor kom till mig och såg allt bra med att vara förälskad.
Bänken där du tog första steget till en första kyss, som jag hade längtat efter så men var för feg för att ta tag i alldeles själv.
Det var där jag berätta hur mycket jag tyckte om dig, och du berätta hur mycket du tyckte om mig. Hur mycket jag längtat efter dig. Att du var det bästa jag visste, och det var då du drog upp mig i din famn och jag kände din värme även fast det var kallt.
Det var där vi skratta tills vi fick magknip och vi kunde knappt säga några ord till varann på någon timme.
Bänken var där jag trösta dig för en nära släkting till dig hade gått bort, då jag torka tårarna på dina kinder tills det att dina gråtfärdiga, röda ögon slutat rinna.
Det var där vi satt och dömde folk som gick förbi oss, som vi inte kände.
Sommarens första mjukglass åt vi tillsammans där, även fast lite glass kanske kom på våra näsor.
Det var där vi sa och kysstes hejdå till varann när jag skulle till Frankrike, då jag lovade dig att jag skulle köpa en souvenir till dig. Jag skulle skriva ett vykort också!
Vi träffades när jag kom hem igen och bara höll om varandra där på bänken. Då du borra in ditt ansikte i mitt hår och sa "jag älskar dig" för första gången.
Det var där vi gick när vi skulle gå ut med hunden du passade ibland.
På hösten satt vi och såg hur staden förändrades och blev gul, röd och brun och hur löven trillade av träden.
Där sa jag att mina föräldrar skulle skiljas, grät och du sa att allt skulle bli bra igen.
Till bänken gick vi båda omedvetet till efter våra bråk och försökte lösa dom så gott unga vuxna kunde.
Det var där vi träffades för att prata.
Det var då du sa att du inte kände samma sak längre, men att du fortfarande tyckte om mig. Det var då vi båda grät lite men vi tröstade inte riktigt varann.
Det var vid bänken allt tog slut.
Där vid bänken var sista gången vi pratade, sista gången vi träffades.
Och efter sex månader så tog kommunen bort bänken.
sånt som är så värdefullt utan att det kostar pengar
Nya Malmö Latin, Heleneholm.
Min skola.
Två månader kvar i denna skola.
Skolan hade inte betytt så mycket om det inte hade varit för alla människor i den.
Jag har fått ut min studentmössa, min balklänning är beställd och påväg hem till mig, jag har nu sett musikalen två gånger.
Efter varje gång jag har gått ut ur min aula, efter att ha sett en stor del av mina vänner på scen så får jag en sån stark känsla i magen. Jag tycker om dem så himla mycket, dem som står på scen och dem som jag ser med.
Det gäller inte bara musikalen, självklart - men under de senaste veckorna har jag tänkt mycket.
Vi kommer lämna vår skola, vi kommer springa ut därifrån om två månader.
Vissa människor därifrån kommer jag troligtvis inte träffa igen, även om jag så gärna vill. Vissa kommer jag smsa eller skriva till ibland på facebook.
Men jag tycker så otroligt mycket om de människorna jag går i skolan med. Jag gör det, jag försöker njuta utav det och jag tycker oftast om att gå dit.
Jag har aldrig känt att jag riktigt passade in någonstans förut, inte känt mig speciellt omtyckt direkt, inte välkommen.
Det har inte alltid varit en självklarhet att få en kram som hej på morgonen, eller ett glatt hej från någon man inte känner upp till sitt skåp.
Men helt plötsligt blev det det och jag trivs så himla bra.
Absolut, jag kan fortfarande känna att jag inte riktigt passar in, men samtidigt vet jag att det är okej så.
Jag har aldrig upplevt att jag tyckt om så många människor, som tyckt om mig tillbaka, på ett och samma ställe. Och till er som känner er träffade, jag vill bara säga att jag är så himla tacksam och att du är bäst.
Min skola och mina vänner där har lärt mig inte bara musik, utan om mig själv också och att jag faktiskt är ganska bra. Man kan sakna och tycka mig också, så som jag saknar och tycker om andra.
För första gången känns det som jag är en del utav någonting.
Jag har aldrig känt såhär och jag vet att jag kommer springa ut från de stora dörrarna ifrån Malmö Latin med ett leende på läpparna och tårar i ögonen.
Men innan det så kommer jag gå i korridorerna, ibland på gott humör och ibland på sämre, och hälsa på folk jag inte känner med ett leende. Jag kommer krama mina vänner hej och hejdå, pussa vissa på kinden och jag kommer säga att de är söta, att de har fina kläder, att de är så himla bra.
Jag kommer göra mitt bästa att njuta av de två sista månaderna, även om alla läxor ger mig ångest. Jag kommer njuta av alla klassfester jag kommer gå på, jag kommer njuta utav balen. Jag kommer njuta utav våra "ris-och-ros-rundor" på måndagarna under lunchen, utav mina sånglektioner, och av alla fina människor har att säga.
Jag kommer sakna hela min klass (och andra estet-musik-klassen också, vi är ju ungefär som en stor megaklass) så galet mycket att det inte är sant, och det kommer vara jobbigt att gå ifrån där vi kommer träffas sista gången alla tillsammans.
Men jag är så otroligt glad över att jag valde just Heleneholm/Nya Malmö Latin - för det var mitt absoluta bästa val även om jag inte gått någon annanstans.
Tack. Tack, tack, tack. Tack.
För ni är så himla fina.
Jag må vara översentimental nu men såhär är det, faktiskt. Puss på er.
