Vi två.

En bänk.

Det var där vi var, där vi började prata med varandra på riktigt. Om allt mellan himmel och jord, sån klyscha - kliché.

Det var på den bänken bubblande känslor kom till mig och såg allt bra med att vara förälskad.

Bänken där du tog första steget till en första kyss, som jag hade längtat efter så men var för feg för att ta tag i alldeles själv.

Det var där jag berätta hur mycket jag tyckte om dig, och du berätta hur mycket du tyckte om mig. Hur mycket jag längtat efter dig. Att du var det bästa jag visste, och det var då du drog upp mig i din famn och jag kände din värme även fast det var kallt.

Det var där vi skratta tills vi fick magknip och vi kunde knappt säga några ord till varann på någon timme.

Bänken var där jag trösta dig för en nära släkting till dig hade gått bort, då jag torka tårarna på dina kinder tills det att dina gråtfärdiga, röda ögon slutat rinna.

Det var där vi satt och dömde folk som gick förbi oss, som vi inte kände.

Sommarens första mjukglass åt vi tillsammans där, även fast lite glass kanske kom på våra näsor.

Det var där vi sa och kysstes hejdå till varann när jag skulle till Frankrike, då jag lovade dig att jag skulle köpa en souvenir till dig. Jag skulle skriva ett vykort också!

Vi träffades när jag kom hem igen och bara höll om varandra där på bänken. Då du borra in ditt ansikte i mitt hår och sa "jag älskar dig" för första gången.

Det var där vi gick när vi skulle gå ut med hunden du passade ibland.

På hösten satt vi och såg hur staden förändrades och blev gul, röd och brun och hur löven trillade av träden.

Där sa jag att mina föräldrar skulle skiljas, grät och du sa att allt skulle bli bra igen.

Till bänken gick vi båda omedvetet till efter våra bråk och försökte lösa dom så gott unga vuxna kunde.

Det var där vi träffades för att prata.

Det var då du sa att du inte kände samma sak längre, men att du fortfarande tyckte om mig. Det var då vi båda grät lite men vi tröstade inte riktigt varann.

Det var vid bänken allt tog slut.

Där vid bänken var sista gången vi pratade, sista gången vi träffades.

Och efter sex månader så tog kommunen bort bänken.

 

Bild: härifrån