Jag orkar inte med mig själv.

Ibland undrar jag om jag bara inte kan gå och dö.

Det hade varit mycket enklare. 

Han sa till mig att jag var vacker, att han varit mer än lite småkär i mig.

Och berättat för en nära vän till oss båda att det var jag som han först la märke till.

Har jag förändrats så mycket på ett år, så allt är chanslöst nu?

Han sa att jag kunde få vem som helst.

Förmodligen fumlar jag mycket nu om dagarna, men det är just han jag vill ha.

Fan.

Det var inte såhär det skulle bli.

Jävla bajs.

Jag kommer aldrig ha ett förhållande, varken med honom eller med någon annan här i världen.

Jag kommer alltid ha "den ensamma" som stämpel och jag kommer aldrig vara värd att älska och kämpa för.

Inte ens min familj åär med mig, det är alltid fotboll/tennis/innebandy eller något annat kul under helgerna och de känner mig inte så bra som tidigare.

Allt är ett skådespel numera, i skolan, hemma, och det är svårt att släppa.

Allt kan dra åt skogen så sitter jag i mitt eget rum som borde städas, med endast mina tankar och dammråttor som sällskap.