något som har förändrat dig
För ungefär ett år sen så skulle jag och alla andra som går musikalinriktning prata om någonting som hade förändrat oss i vårt liv till vår lektion i scenisk gestaltning.
Vår lärare visste om att det var ett djupt ämne men ville ge oss den utmaningen i vår berättarteknik.
Jag minns hur jag tänkte; att jag inte ville vara så himla deppig. Jag tänkte ta om min konfirmationstid, för det ändra mig faktiskt - men inte alls lika mycket som min grundskola förändra mig. Så när jag kom hem så skrev jag av mig i ett inlägg här, fast spara det som utkast. Jag var inte riktigt redo att "publicera" det skriftligt, tror jag. Och först idag läste jag igenom det igen och åh, vad jag är glad att jag faktiskt gick igenom allt.
Inte att mellanstadiet var ett helvete, och högstadiet var lite samma sak (fast det var bättre, alltså) men att det gjorde mig till den jag är idag - för jag kan ändå ibland tänka mig själv som något bra ibland. Och jag är glad att jag berätta den historien (som var lite längre än det skrivna) och grät en del, tillsammans med mina fina vänner, och inte fega ur och prata om min konfirmation.
Och jag säger aldrig att "jag har haft det värst", för jag vet att jag inte har haft det, knappast. Men jag har det ändå i min ryggsäck. Men det är ingenting jag är så ledsen för idag, för jag blev lite starkare till denna dag.
Så ja, tänkte alltså nu lägga ut texten. För nu är jag redo. (Även om texten må vara sjukt töntig på sina ställen, haha.)
"Jag minns hur jag kom hem och grät tyst inne på mitt rum.
Jag minns hur hon drog mig i håret.
Jag minns hur jag låtsades vara sjuk.
Jag minns alla ord och handlingar som till slut fick mig att brytas i bitar.
Men jag var för liten för veta vad det faktiskt var.
Fyra klasser i min årskurs slogs ihop till två när jag skulle börja trean.
Jag hade kompisar att leka med, jag hade ingenting att oroa mig över.
Framtills att de kom på att de andra tjejerna var mer intressanta än vad jag var.
Det var väl då allt börja egentligen.
Jag var liten, blyg, vågade inte riktigt ta kontakt så när mina kompisar hittade andra att vara med blev jag ensam kvar på rasterna och efter skolan.
Jag ville inte vara själv, men det bara blev så.
Och efter en tid så blev jag konstig och äcklig i vissa ögon.
Tjejerna i klassen ville inte vara med mig. Om någon var det blev dom också konstiga och äckliga.
De sa ord och de vände ryggen om så fort jag fanns där. Drog mig i håret och rev mig.
Jag kom hem, la mig i min loftsäng så ingen skulle se mig och grät.
"Jag är fel. Jag är konstig. Ingen tycker om mig. Jag har inga vänner. Varför finns jag?"
Och det höll på ett tag.
Tre år, ganska exakt.
Jag försökte kämpa mig igenom det, för jag trodde inte riktigt på att byta skola.
I högstadiet blev det bättre, men ändå kändes det inte riktigt rätt och när jag äntligen sluta nian så gick jag därifrån med ett leende på läpparna och tänkte "vad som än händer så kommer det bli bättre".
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, jag påstår inte heller att det är synd om mig, men jag berättar detta för det har förändrat hela mig, detta har förklaringar till varför jag är jag och även om jag skulle vilja berätta något glatt idag så gick det inte, för jag kom inte på något som förändrat mig mer.
När jag tänker på det så var det då jag börja bli något annat än de andra som bor i den lilla byn jag bor i. Där de antingen är rätt eller fel. Jag har förlåtit en del, men jag tänker aldrig glömma.
En sak är säker, jag är mycket lyckligare nu."
Be nice, heh. ❤
Postat av: elsa
du är så fin och en underbar människa!
Trackback
