Jag orkar inte.

Jag orkar inte vara den som alltid kommer i andrahand.

Jag är så arg, för du sa till mig att du aldrig skulle bli sån.

Jag är så arg för att jag inte säger någonting.

Men om jag säger någonting så blir du så jävla sur.

Fan.

Jag tycker inte du kan komma och säga till mig att jag inte hör av mig, när du inte pratar med mig alls.

 

Jag blir tagen förgivet utav dig, som om jag inte räknas. Tack. Är jag verkligen så dålig?

Jag blir ledsen att jag är arg, för jag vill inte smutskasta, jag försöker att inte göra det.

Men dagar som idag blir jag så trött på det, för jag vill också vara någon du bryr dig om.

Men samtidigt, så ska jag sluta bry mig precis som du och låta det rinna ut i sanden, för det är inte lönt längre. Dessutom har jag andra, precis som du har din pojkvän.

Jag lär ha förändrats jag med men jag var den som hörde av mig i somras, jag var den som tänkte på hur du hade det, jag var den som brydde mig när du blev dumpad första gången, jag var den som var beredd att cykla till dig när var besviken på killen även fast det skulle tagit mer än en timme.

Du var också den person tidigare. Men numera är jag som bortglömd. Eller kanske mer att jag inte räknas.