Jag har egentligen ingen aning om varför, får bara den känslan.

Även om det kanske inte är många så stör det mig ändå.

Ibland känner jag bara för att vara glad, visa att jag är glad och lycklig för att jag kan. För att jag har varit på bottnen men jag har kommit upp igen, och därför vill jag vara lycklig för en liten stund. Vissa folk vill inte unna mig det, men då får jag väl strunta i det. Bara för att jag inte gråter varje dag som tidigare, eller skär mig så betyder inte det att jag aldrig har varit där, att jag har glömt hur det var. För det finns fortfarande inom mig, jag minns fortfarande hur allt kändes och framförallt - det gör fortfarande ont. Men de känslorna förlorar allt mer mot mina andra, glada känslor och det gör mig ännu gladare.

 Så jo, jag ser väl mig själv som en ganska djup människa & ibland ser jag mig själv på alldeles för stort allvar.