Den här kvällen har fått mig att tänka en del på folks rättigheter och världens orättvisor..

 

Tänk på alla som känner sig som fångar i dagens samhälle. Tänk på hur många som verkligen gör det. Är det inte egentligen majoriteten av oss?

Känslan att vara fången i sin egen kropp. Att känna att jag inte är kvinna, jag är man - eller tvärtom. Men att man inte blir tagen på allvar.

Tänk att en 16åring har tagit mod till sig för att faktiskt berätta att man inte vill fortsätta leva som kvinna för sin mamma eller pappa, och de bara skrattar bort det som om det inte vore någonting. Låtsas som att det är en fas. Kanske omedvetet gör att 16åringen får sig att känna sig fel, annorlunda och konstig, kanske till och med att ungdomen börjar hata sig själv om han eller hon inte redan gör det.

Visst, det är ett enormt beslut - det ska inte göras över en dag, en vecka eller ett år. Men de flesta som är transsexuella känner sig så från födslen.

Det är som att bestämma åt någon som är helt klar i huvudet, som om att jag bestämmer vad som är din favoritmat eller att jag bestämmer vem du älskar.

Jag är inte transsexuell själv, men jag tycker det är fel att dem som känner sig så här - känner sig fel.

Jag tycker det är synd att så många skäms över det, att så många hatar sig själva på grund utav det.

Personerna som känner sig så ska vara stolta. "De" ska vara stolta för dem vågar säga något, vågar vara annorlunda, bara vågar. Och dem som inte vågar ändå kämpar. Det är något att vara stolt över - på riktigt. Och inte sådan stolthet som när man klarar ett stort nationellt prov utan på riktigt för jäkla fint stolt.

Det är inte fel. Ingenting "de" känner är fel. Ingenting vi känner är fel.

"De" kan inte rå för hur de föddes.

"De" har rätt att försöka ändra sig så de blir nöjda med sig själv och sin kropp, precis som dem som plastikopererar sina bröst eller fettsuger sig. Och "de" har rätt till att älska någon som älskar dem. Precis som vi.

Det får mig också att tänka på homosexuella och bisexuella.

Varför blir vissa fortfarande vissa annorlunda behandlade för det? Hur kommer det sig?

Varför skulle man inte kunna få gå på stan och hålla varann i handen utan att vissa av stadens befolkning glor på en som om man vore UFOn?

Då kommer man också till det att det är mer okej för två tjejer att hålla handen än vad det för att två killar. Varför har det blivit så? Jag tycker det hade varit så intressant att få reda på det, på riktigt.

Jag vet hur jag och tre andra kompisar, gick hand i hand i par. Jag och Vera höll varann medan våra två killkompisar höll varann. Gissa vem som fick mest blickar medan vi gick igenom Triangeln och sen på tågstationen? Jag har det till och med på filmen. Vi hade kul och skratta åt det då, men vaaaarföööör ska det vara så?

Människor får en helt annan bild utav en om man säger att man är bisexuell jämfört med om man säger att man är hetro. Lika så om man säger att man är homosexuell.

Om jag som tjej säger till en tjejkompis som jag precis lärt känna att jag inte vet hur jag "är lagd" och att jag tror jag är bisexuell så är det ganska rimligt att jag känner mig ibland tvungen att säga att jag inte är intresserad utav henne mer än som vän, mest för att man känner hur spänt det blir.

Så hade "hon" aldrig reagerat om jag aldrig sagt något sånt.

Jag vet hur jag kände mig i sista året utav grundskolan. Hur annorlunda jag kände mig. Hur jag grät på grund utav det.

Jag visste inte om jag tyckte om killar eller tjejer, och det skämdes jag så sjukt mycket för - för ingen annan i min by var så. Ingen som är öppen med det i alla fall.

Jag trodde mina vänner skulle lämna mig om jag sa något. Jag trodde mina föräldrar skulle hata mig, ärligt talat. Och jag hatade mig själv för att jag inte var som alla andra, för det var det enda jag ville.

Jag visste inte vem jag skulle prata med, och jag började springa från lektioner till toaletten för att gråta - för det blev så himla jobbigt att sitta i ett rum fullt med folk som inte visste alls hur det var att vara annorlunda. Majoriteten där inne brydde sig nog inte ens om mig, och märkte definitivt inte att jag mådde som jag mådde. Förutom en lärare på skolan, som jag senare verkligen kunde prata med.

Därefter fick jag mod att säga det till en av mina närmaste vänner, en jag verkligen lita på. Sen min mamma, även fast jag grät floder under en lång biltur hem.

Jag snacka inte med min pappa om det förrän för ett år sen ungefär, när jag svor om att jag inte ville vara kvar här i denna byn då jag också grät som fan.

Men hur kunde jag tänka att de skulle hata mig? När jag berätta det, de sa inte att det var en fas, de ifrågasatte inte - de bara var där och lyssnade, och det fick mig att känna mig okej. Och jag tror inte att jag hade haft så bra kontakt med mina föräldrar om jag inte hade berättat det.

Om jag återgår till mitt såkallade "ämne"...varför ska man behöva känna sig annorlunda, bara för att man gillar en annan person?

Nej, fan. Jag slår fast vid att jag är pansexual.

 

Det är bara sena fredagstankar och jag har egentligen ingen aning om vad jag snackar om. Jag bara tycker vissa grejer är fel och jag tycker det borde diskuteras mer, folk borde stå upp för vad de tror på.

Jag ville få ut lite från mitt huvud.

 

Men varför skulle man egentligen behöva känna sig annorlunda på grund av att man tycker om en person för dens personlighet?

 

Shitpommes vad jag är trött på sammhället ibland.