Idag fick jag reda på att en kille i min klass hade gått bort i helgen.

Bara så.

Som ingenting, ungefär.

Jag fattar inte.

Så himla chockad.

Jag ser framför mig hur han sitter där med sina vänner på bänken vid skåpen och småskrattar. Kommer ihåg hur mina vänner som röker frågar honom om cigg, eller tvärtom. Han var snäll, och ganska rolig.

Även fast vi inte stod varann nära så känns det så konstigt. Han är liksom inte borta i mitt huvud.

Han var lika gammal som mig, man dör inte som 18åring, det gör man bara inte. Men han gjorde det i alla fall.

Jag orkar inte läsa de långa inläggen på facebook om honom utan att gråta lite. Han är ju en av oss estetare i ES11A.

Det känns så långt borta, men ändå så nära.

Helt jävla overkligt.