Förra helgen var hemsk.

Lördagsnatten grät jag i timmar ensam i mitt rum. Försökte vara tyst för att inte väcka någon i huset. Tur att inte min syster var hemma, eftersom hon antagligen hade varit vaken då.

Jag vill inte vara deppig, jag vill inte det. Jag känner hur vissa vänner tröttnar på mig och lämnar, och jag vill inte det. Jag vill inte vara den som alltid är nere, jag vill inte vara den som jag var förut.

All deppighet höll sig, framtill igårkväll.

Jag vet inte vad som hände, men när jag kom ut ur duschen så blev jag bara glad.

Och idag så upptäckte jag ännu en gång vilka fina vänner jag har.

Jag behövde det, alla behöver det ibland.

Och jag minns första skoldagen i trean, nu i somras och man möts med "var har du varit?!". 

Det kanske inte låter särskilt trevligt, men att någon brydde sig...jag blev glad.

Och jag fortsätter vara glad ikväll.

För jag har fina vänner och en fin familj.

Tack.