Det var början på vintern, första snön hade precis fallit på marken och han hade dragit hem till sig.

Allt hade varit så bra och mysigt med honom. Snön var så vacker och glittrade, samtidigt som det bara fortsatte att falla fler kritvita flingor.

Jag drog på mig mina vinterstövlar och sprang ut. Utan jacka sprang jag mig varm i vår trädgård. De som såg mig från gatan eller andra håll måste trott att jag var galen. Men jag var bara så himla glad.

Jag kände hur kallt det var, men jag sprang för min glädje och adrenalin.

Kvällen, han och snön var så fin.

Den kvällen för tre år sen. Så mycket skulle hända sen, på gott och ont.

Jag har varit lycklig flera gånger därefter, men detta är ett minne som dök upp idag när jag klev ur bilen och marken här var täckt av snö. Det var fint så jag log hela gången in från bilen.