lördag
Alla huskurer är välkomna till mig.
Måste bli frisk till på måndag - jag ska bli frisk till på måndag.
Jag ska sjunga mina sologrejer i veckan.
Livet är bra annars, och snart är det lov.
Det är bra, wiiie.
Och lovet kommer också bli bra.
Nu ska jag gå och göra honungs/ingefärs/citron-vatten så jag blir askalas & kolla på lite på Mr & Mrs Smith.
Hej random inlägg, bara för att jag ville.
för det är höst
Jag vill ut och fota i det fina vädret vi har nu!
Det är inte för kallt så man behöver ha tjocka vinterjackor på, men inte så varmt så man kan gå utan jacka helt. Alla fina färger i alla träd och buskar, gult, rött och brunt. Alla människor som börjar sätta på sig fina vantar, mössor och halsdukar. Massa löv på marken. Folk kan fortfarande cykla, fika och gå promenader utomhus utan att slå sönder sig eller frysa i sina kläder.
Det är fint. Jag tycker om höst, egentligen. Det kan bara bli så deppigt ibland. Men tack vare luciagänget - och lite andra, självklart - så tror jag det kommer gå bra i år! Dessutom är det så mysigt att man fortfarande kan fika med te i solsken (även fast fina Allis och jag fika rätt tidigt igår).
Men nu vill jag ut och fota allt fint, både hemma och i Malmö. För det är så himla mysigt och jag vill komma ihåg.
Så är det någon som vill gå och fota med mig? Tihi.
kan inte förstå
Idag fick jag reda på att en kille i min klass hade gått bort i helgen.
Bara så.
Som ingenting, ungefär.
Jag fattar inte.
Så himla chockad.
Jag ser framför mig hur han sitter där med sina vänner på bänken vid skåpen och småskrattar. Kommer ihåg hur mina vänner som röker frågar honom om cigg, eller tvärtom. Han var snäll, och ganska rolig.
Även fast vi inte stod varann nära så känns det så konstigt. Han är liksom inte borta i mitt huvud.
Han var lika gammal som mig, man dör inte som 18åring, det gör man bara inte. Men han gjorde det i alla fall.
Jag orkar inte läsa de långa inläggen på facebook om honom utan att gråta lite. Han är ju en av oss estetare i ES11A.
Det känns så långt borta, men ändå så nära.
Helt jävla overkligt.
höstdag
Efter en grymt seg förmiddag beslöt jag mig för att göra mig fin och fråga Ida om hon ville gå en runda med mig - och det ville hon! Dessutom tyckte en "granne" som körde förbi att jag såg ut som en filmstjärna när jag sprang runt och tog en massa foton. Jag lever på det ännu.
Så det blev en ganska bra dag ändå, och nu är jag glad, wiiiho.
Tyck om mig ändå
Ibland får jag uttrycket utav att vissa tycker jag är ytlig. Inte många, men några få. 
Jag har egentligen ingen aning om varför, får bara den känslan.
Även om det kanske inte är många så stör det mig ändå.
Ibland känner jag bara för att vara glad, visa att jag är glad och lycklig för att jag kan. För att jag har varit på bottnen men jag har kommit upp igen, och därför vill jag vara lycklig för en liten stund. Vissa folk vill inte unna mig det, men då får jag väl strunta i det. Bara för att jag inte gråter varje dag som tidigare, eller skär mig så betyder inte det att jag aldrig har varit där, att jag har glömt hur det var. För det finns fortfarande inom mig, jag minns fortfarande hur allt kändes och framförallt - det gör fortfarande ont. Men de känslorna förlorar allt mer mot mina andra, glada känslor och det gör mig ännu gladare.
Så jo, jag ser väl mig själv som en ganska djup människa & ibland ser jag mig själv på alldeles för stort allvar.
Men jag är jag och jag önskar att du bara kunde tycka om mig för det.
tankar om rättigheter
Den här kvällen har fått mig att tänka en del på folks rättigheter och världens orättvisor..
Tänk på alla som känner sig som fångar i dagens samhälle. Tänk på hur många som verkligen gör det. Är det inte egentligen majoriteten av oss?
Känslan att vara fången i sin egen kropp. Att känna att jag inte är kvinna, jag är man - eller tvärtom. Men att man inte blir tagen på allvar.
"Haha, nej men min lilla 'Lisa' var en riktig flickflicka som liten så det där, är inte sant. Du är bara 16 år, det är bara en fas."
Tänk att en 16åring har tagit mod till sig för att faktiskt berätta att man inte vill fortsätta leva som kvinna för sin mamma eller pappa, och de bara skrattar bort det som om det inte vore någonting. Låtsas som att det är en fas. Kanske omedvetet gör att 16åringen får sig att känna sig fel, annorlunda och konstig, kanske till och med att ungdomen börjar hata sig själv om han eller hon inte redan gör det.
Visst, det är ett enormt beslut - det ska inte göras över en dag, en vecka eller ett år. Men de flesta som är transsexuella känner sig så från födslen.
Det är som att bestämma åt någon som är helt klar i huvudet, som om att jag bestämmer vad som är din favoritmat eller att jag bestämmer vem du älskar.
Jag är inte transsexuell själv, men jag tycker det är fel att dem som känner sig så här - känner sig fel.
Jag tycker det är synd att så många skäms över det, att så många hatar sig själva på grund utav det.
Personerna som känner sig så ska vara stolta. "De" ska vara stolta för dem vågar säga något, vågar vara annorlunda, bara vågar. Och dem som inte vågar ändå kämpar. Det är något att vara stolt över - på riktigt. Och inte sådan stolthet som när man klarar ett stort nationellt prov utan på riktigt för jäkla fint stolt.
Det är inte fel. Ingenting "de" känner är fel. Ingenting vi känner är fel.
"De" kan inte rå för hur de föddes.
"De" har rätt att försöka ändra sig så de blir nöjda med sig själv och sin kropp, precis som dem som plastikopererar sina bröst eller fettsuger sig. Och "de" har rätt till att älska någon som älskar dem. Precis som vi.
Det får mig också att tänka på homosexuella och bisexuella.
Varför blir vissa fortfarande vissa annorlunda behandlade för det? Hur kommer det sig?
Varför skulle man inte kunna få gå på stan och hålla varann i handen utan att vissa av stadens befolkning glor på en som om man vore UFOn?
Då kommer man också till det att det är mer okej för två tjejer att hålla handen än vad det för att två killar. Varför har det blivit så? Jag tycker det hade varit så intressant att få reda på det, på riktigt.
Jag vet hur jag och tre andra kompisar, gick hand i hand i par. Jag och Vera höll varann medan våra två killkompisar höll varann. Gissa vem som fick mest blickar medan vi gick igenom Triangeln och sen på tågstationen? Jag har det till och med på filmen. Vi hade kul och skratta åt det då, men vaaaarföööör ska det vara så?
Människor får en helt annan bild utav en om man säger att man är bisexuell jämfört med om man säger att man är hetro. Lika så om man säger att man är homosexuell.
Om jag som tjej säger till en tjejkompis som jag precis lärt känna att jag inte vet hur jag "är lagd" och att jag tror jag är bisexuell så är det ganska rimligt att jag känner mig ibland tvungen att säga att jag inte är intresserad utav henne mer än som vän, mest för att man känner hur spänt det blir.
Så hade "hon" aldrig reagerat om jag aldrig sagt något sånt.
Jag vet hur jag kände mig i sista året utav grundskolan. Hur annorlunda jag kände mig. Hur jag grät på grund utav det.
Jag visste inte om jag tyckte om killar eller tjejer, och det skämdes jag så sjukt mycket för - för ingen annan i min by var så. Ingen som är öppen med det i alla fall.
Jag trodde mina vänner skulle lämna mig om jag sa något. Jag trodde mina föräldrar skulle hata mig, ärligt talat. Och jag hatade mig själv för att jag inte var som alla andra, för det var det enda jag ville.
Jag visste inte vem jag skulle prata med, och jag började springa från lektioner till toaletten för att gråta - för det blev så himla jobbigt att sitta i ett rum fullt med folk som inte visste alls hur det var att vara annorlunda. Majoriteten där inne brydde sig nog inte ens om mig, och märkte definitivt inte att jag mådde som jag mådde. Förutom en lärare på skolan, som jag senare verkligen kunde prata med.
Därefter fick jag mod att säga det till en av mina närmaste vänner, en jag verkligen lita på. Sen min mamma, även fast jag grät floder under en lång biltur hem.
Jag snacka inte med min pappa om det förrän för ett år sen ungefär, när jag svor om att jag inte ville vara kvar här i denna byn då jag också grät som fan.
Men hur kunde jag tänka att de skulle hata mig? När jag berätta det, de sa inte att det var en fas, de ifrågasatte inte - de bara var där och lyssnade, och det fick mig att känna mig okej. Och jag tror inte att jag hade haft så bra kontakt med mina föräldrar om jag inte hade berättat det.
Om jag återgår till mitt såkallade "ämne"...varför ska man behöva känna sig annorlunda, bara för att man gillar en annan person?
Nej, fan. Jag slår fast vid att jag är pansexual.
Det är bara sena fredagstankar och jag har egentligen ingen aning om vad jag snackar om. Jag bara tycker vissa grejer är fel och jag tycker det borde diskuteras mer, folk borde stå upp för vad de tror på.
Jag ville få ut lite från mitt huvud.
Men varför skulle man egentligen behöva känna sig annorlunda på grund av att man tycker om en person för dens personlighet?
Shitpommes vad jag är trött på sammhället ibland.
Pris till dig som orkat läsa allt - godnatt & puss på er mina fina.
omtyckt
Förra helgen var hemsk.
Lördagsnatten grät jag i timmar ensam i mitt rum. Försökte vara tyst för att inte väcka någon i huset. Tur att inte min syster var hemma, eftersom hon antagligen hade varit vaken då.
Jag vill inte vara deppig, jag vill inte det. Jag känner hur vissa vänner tröttnar på mig och lämnar, och jag vill inte det. Jag vill inte vara den som alltid är nere, jag vill inte vara den som jag var förut.
All deppighet höll sig, framtill igårkväll.
Jag vet inte vad som hände, men när jag kom ut ur duschen så blev jag bara glad.
Och idag så upptäckte jag ännu en gång vilka fina vänner jag har.
"Åh, jag vill bara krama dig."
Jag behövde det, alla behöver det ibland.
Och jag minns första skoldagen i trean, nu i somras och man möts med "var har du varit?!".
Det kanske inte låter särskilt trevligt, men att någon brydde sig...jag blev glad.
Och jag fortsätter vara glad ikväll.
För jag har fina vänner och en fin familj.
Tack.
så underbart fin
We stood
Steady as the stars in the woods
So happy-hearted
And the warmth rang true inside these bones
As the old pine fell we sang
Just to bless the morning.
Steady as the stars in the woods
So happy-hearted
And the warmth rang true inside these bones
As the old pine fell we sang
Just to bless the morning.
min fina, fina resa
Åh, jag är så glad jag åkte. Ärligt talat.
Jag mådde kanske inte bra i mitten av resan men nu är jag så glad att jag faktiskt åkte. Helt själv också. Att jag vågade mig ut.
Roadtrip genom hela USA. Ja, i alla fall kust till kust. Los Angeles till New York.
Det är en drömresa. Det är något som inte alla får göra. Vi gjorde det på tre veckor.
De tre veckorna var hektiskta men vi klara det. Jag klara det.
Visst, jag kände mig ibland hopplös. Jag kände ibland att jag bara ville åka hem och ruttna. Att jag inte var en del av gruppen, att jag inte passade in någonstans. Att alla tyckte illa om mig.
Men jag kände också att jag var riktigt cool att göra resan. Jag kände att jag längtade till de städer och berg som jag drömde om att se i så många år. Kände hur mycket mina vänner och min familj verkligen betydde hemma.
Jag fick se LA, Las Vegas, jag fick se Grand Canyon från ovan i en helikopter. Washington DC & New York. Jag shoppa i New York, och låtsades som om jag var Carrie ifrån Sex And The City. Och det är bara en del av det jag var med om.
Puss, kram och kärlek på alla.
Jag lärde mig så mycket, växte både kors och tvärs... Och jag ångrar mig aldrig.
Här har ni en film från en tjej jag åkte med, också från Sverige, Ida.
Puss.
tryck & klick
Jo, tjena.
Tänkte bara skriva det, att jag skrev för ett bra tag sen vad den här bloggen kommer innehålla i ett inlägg & jag måste säga att det stämmer ganska bra fortfarande, bara åldersdelen som inte stämmer (är arton nu, wooohooo!?).
Läs det inläggen hääääääääär.
& jag tycker faktiskt du ska läsa det. Nu.
Tryck & klick!
saknad
Jag vet inte vad som är med mig just nu, bara att jag är i en svacka.
Det händer så mycket nu, mest roligt men jag bara blir stressad. Vad är det med mig? Varför är jag inte som alla andra?
Sen saknar jag min syster även om jag träffade henne senast i söndags. Men om jag saknar henne för mycket under natten kommer jag gå in på hennes rum för att sova där istället tihi.
Missförstå mig inte nu, jag är glad. Oftast. Det bara snurrar i huvudet.
Kvällarna och nätterna är värst.
Men det blir ju bra, det vet ju jag.
Här ska jag i alla fall skriva ner tankar, känslor och sånt där ni vet.
Vet inte om jag kommer ändra bloggen så den får lösenord och så sen, men då får ni höra av er här eller på facebook. Tihi, som om jag har några läsare..?
Aja.
Jag borde sova, godnatt.
ibland
Ibland, bara ibland, vill jag göra massa dumma grejer mot mig själv.
Jag vet inte varför, jag har aldrig gjort det innan.
Idag har bara varit en dag där jag har tänkt på grejer, mest bara för att prova, eller lite att folk ska förstå.
Jag mår inte helt okej, även om jag visar det.
Ibland, bara ibland, vill jag vara någon annan.
mognad
Betyder "att mogna" att man ska hitta någon att bli kär i och sedan skiljas från sina vänner för det?
Ska vännerna sluta betyda någonting och ska man sluta umgås?
Är det att mogna? Att bara bry sig om en person?
Jag kommer bli bortglömd.
Nattstankar
Ibland ligger jag och tänker på vad jag skulle säga om jag fick chansen.
Om det bara var du och jag som förde ett samtal.
"Varför var du så jävla fin när det sluta vara du och jag?"
Det var inget "så awesome du har blivit Rebecca!" eller "men jag kanske ringde för att jag ville snacka med dig" när det var vi två.
Jag skulle vilja fråga om du blev nöjd med beslutet du tog.
Du ser ut att ha ändrats en del, det har jag med men jag är lite nöjd med mig själv nu.
Du sa att vi kunde fortsätta vara vänner och allt det där som man säger, men vem var det att lura? Vi har aldrig varit vänner. Alltid mer eller mindre.
Nu pratar vi inte mer med varann.
Du kollar aldrig in i mina ögon, eller kollar på mig över huvudtaget, är det verkligen så svårt att göra det?
Jag skulle vilja höra svaren, på riktigt.
need you know
Egentligen behöver jag någon just nu så jag inte faller in i en deppig period igen.
För jag vill inte dit, jag har inte hunnit lysa än.
Det är lördag, for God sakes.
Och jag har ont i magen.
I want you to rock me.
modig
Jag vågar inte.
Jag vågar aldrig.
Aldrig någonsin.
Det är antagligen därför jag inte kommer någon vart.
Och det är antagligen därför jag är så bitter och sur ibland.
Så förlåt.
Det ska bli bättre.
Förlåt.
Igen.
Jag vill inte förlora dig.
don't go
Ni vet den klumpen man ibland kan få i magen och man har ingen aning om varför?
Den har jag just nu.
Det är söndag och jag har ångest över att åka tillbaka till skolan, även om jag tycker om den.
Jag saknar något, men jag vet inte vad.
Snart måste jag lägga mig, hur ska det gå?
inlåst
Det är som att vara i ett rum med lås på.
Fast låset är utanpå och jag kan inte bestämma själv när jag får gå ut.
Ibland får jag inte gå ut på dagar, veckor eller kanske till och med månader.
Så fort jag får chansen så tar jag den.
När jag sitter inlåst så låtsas jag ibland som om allt vore som vanligt, även om jag själv vet att det inte är så.
Jag vet inte när jag får gå fri, jag väntar mest på bättre tider.
Det är svårt, det är svårt att se något ljus men jag kan se det ibland.
Jag kanske inte vet när jag får gå ut ur det här rummet, men någon gång ska jag komma ut för alltid.
let's talk about me
Hmm.. Ja, lite om mig själv bara i all den här röran.
Den här bloggen har jag skapat för att få ut allt jag har i huvudet, så därför kanske jag låser bloggen sen eller bara inlägg som är för personliga.
Men därför kommer det alltså inte vara regelbunden uppdatering, utan när jag får inspiration eller bara vill skriva något så kommer jag hit. Ingen "såhär-såg-min-dag-ut-blogg" alltså.
Jag kommer inte alltid skriva förståeligt, och inte alltid den bästa svenskan, men rätta mig gärna och ge tips på vad som kan bli bättre.
Annars så är jag en ganska medelmåttig person enligt mina betyg i skolan. Jag är 17 år, går estet på Heleneholms gymnasium i Malmö. Min röst är mitt instrument och även om jag inte alltid tycker jag är särskilt bra så skulle jag mer än gärna bli något inom musiken. Det är som i skolan jag trivs bäst, där jag har de flesta av mina vänner och de som stöttar mig.
Allt eftersom kommer det troligtvis framgå hur jag mår vid olika tillfällen, att jag inte är så hemskt bra på grammatik oftast & att jag är allmänt random och weird för den delen.
Aja, bloggen kommer användas som mitt eget bollplank och om andra gillar det? Ja, då är väl det en stor bonus.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
Haha, jaop. Flyttar bloggen hit här & tar med mig lite inlägg ifrån en annan av mina bloggar.
Vill inte ha min "tankeblogg" kopplad till någon annan blogg, så det här blir bra.
Jag får fixa allt sen när jag får tid, som design med mera.
Hajdo.
