Det är som att vara i ett rum med lås på.

Fast låset är utanpå och jag kan inte bestämma själv när jag får gå ut.

Ibland får jag inte gå ut på dagar, veckor eller kanske till och med månader.

Så fort jag får chansen så tar jag den.

När jag sitter inlåst så låtsas jag ibland som om allt vore som vanligt, även om jag själv vet att det inte är så.

Jag vet inte när jag får gå fri, jag väntar mest på bättre tider.

Det är svårt, det är svårt att se något ljus men jag kan se det ibland.

Jag kanske inte vet när jag får gå ut ur det här rummet, men någon gång ska jag komma ut för alltid.