I natt läste jag ut Förr eller senare exploderar jag/The Fault in Our Stars av John Green och eftersom jag själv är ganska intresserad av att både läsa och skriva så tänkte jag skriva lite när jag läst ut en bok och kanske lite vad den handlar om, och så vidare, heh. (Bra också när jag tittar tillbaks för alla böcker som jag läst kommer jag inte ihåg - men denna tror jag dock har satt sig på hjärnan.) Jag tänker att jag skriver lite om den men mest av allt om mina egna tankar.

 

Boken handlar alltså om cancersjuka Hazel Grace som är 17 år. Hon vet att hon aldrig kommer bli cancerfri, hon vet inte hur länge hon har kvar att leva direkt. Hon kallar sig själv för en granat, och hon vet att förr eller senare så exploderar hon. Hazel är inte dum och har helt enkelt accepterat detta faktum. Så istället så sitter hon ofta hemma med sin mamma och kollar på "America's Next Top Model"-maraton.

Men så blir hon tvingad av sin mamma att gå till en stödgrupp som kyrkan håller i, för att få ut henne ur huset och få Hazel att få nya vänner. Stödgruppens träffar är ju dock inte det roligaste, men hon hittar ändå en snubbe som heter Isaac att sucka med.

Men en dag så sitter en annan kille där, som inte varit där förut och man märker snabbt att han är intresserad utav henne, eftersom han kollar på henne konstant. Augustus Waters heter denne kille, ett år äldre än Hazel, friskförklarad från sin cancer fast med ett halvt ben borta, ungefär (fast han har protes, så det är luuuugnt! Bara lite hackigt, hah).

Ni fattar, det uppstår känslor som Hazel inte var beredd att känna, hon är rädd för att såra någon när hon "exploderar".

 

Jag vill börja med att säga att detta är en av de finaste böckerna jag någonsin läst. Humorn i det, i allt svåra är underbar. En, vad jag tycker, ärlig historia om bland annat cancer, men också kärlek. Visst, det är alltid lite överdrivet med kärlek i böcker men det känns väldigt äkta i denna boken.

Det handlar mycket om cancersjuka personer, men i Förr eller senare exploderar jag så är de inte bara om cancersjuka personer - utan de är faktiskt vanliga personer också.

Hazel's tankesätt är så underbart och hon är bara så fin. Likadant med Augustus, som också kallas Gus, han kör på - han vet vad som kan och ska hända, men det är hans liv och han bestämmer precis som han vill.

Hazel är så otroligt smart och omtänksam. Augustus är så envis, på ett bra sätt, och så otroligt charmig och söt när han inte tänker på det. Isaac bryr sig, även om han försöker dölja det, och hans humor är alltid där på ett eller annat sätt.

Det är svårt att berätta hur fin denna boken och historian är utan att avslöja för mycket för man måste läsa den, det är en bok som alla i klassen skulle läsa i högstadiet och sedan diskutera - så bra är den.

Mot slutet satt jag och fulgrät och bara älskade alla i boken. Och det de hade att säga.

Smärtan som ibland uppstod när jag läste var så äkta att jag inte visste om jag ville fortsätta, jag visste inte vart jag skulle ta vägen (därför var jag tvungen att läsa ut den natten till idag...). Ibland gjorde det så ont i mig att jag inte vet om jag vill läsa den igen (men trogligtvis kommer jag göra det ändå - tvingar mig till det om inte annat).

Livet är inte rättvist, man blir arg ibland och glad ibland, man gråter av både glädje och av sorg - men ingenting går att stoppa.

Jag kände många gånger själv som titeln - att förr eller senare exploderar jag.

 

Nä, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara min kärlek till denna bok, och jag kommer definitivt läsa mer utav John Green - denna författargud (och hur coolt är det inte att han är youtube-vloggs-kändis också?!).

Men snälla, snääääääällaaaaa - läsläsläsläsläs den!